Länskommunikationscentralen – LKC – var navet för polisverksamheten i länet, ända sedan 1997 när avdelningen på femte våningen i polishuset invigdes.
Här höll polismyndighetens åtta länsvakthavande befäl kontakten med polispatrullerna på fältet, hanterade akuta samtal från allmänheten och samarbetade med den jourhavande förundersökningsledningen.
Men vid lunchtid i dag – närmare 20 år senare – släcktes den operativa delen ned.
Läs mer: Polisens hjärta släcks för fort
– Väldigt vemodigt att gå runt i lokalerna. Tomt och nedsläckt. 20 års högklassig drift och operativ ledning – och så släcker man ned på tio minuter. Alla är lite i chock. Det här var händelsernas centrum. Nu är det som en gravkammare, säger Stefan Källström, gruppchef vid LKC Norrbotten, när NSD samlar några nyckelpersoner i den stora omvandlingen.
– De flesta var med på begravningsfikat. Många hade kommit in från sin ledighet, säger Mikael Norén, ett av de åtta länsvakthavande befäl som nu har sagt farväl till sin mångåriga arbetsplats.
Det finns flera orsaker till omorganisationen av landets polismyndighet och uppdelning i sju regionala ledningscentraler, RLC. Den så kallade management-svenskan duggar tätt i informationsmaterialet med fraser som "effektivare styrning och nationell enhetlighet".
Stefan Källström menar att en bidragande orsak är mediebilden av polisväsendet som en bristfällig organisation, där de 19 länsmyndigheterna har jobbat på helt olika sätt.
– Vi har inte varit tillräckligt effektiva, har haft helt olika arbetsmetoder, inte varit tillräckligt enhetliga.
Men att det också skulle handla om personalnedskärningar tillbakavisas.
– Det här är inget besparingsprojekt, utan ska tvärtom på sikt leda till att få ut fler poliser närmare medborgarna, säger Håkan Karlsson, nuvarande länspolismästare.
En viktig aspekt har också varit att motverka gränsgeografiska problem i polisarbetet.
– Genom en regionledningscentral kan vi enklare samordna det operativa vad gäller exempelvis Arvidsjaur och Arjeplog i Norrbotten med Sorsele och Malå i Västerbotten.
– Nu är det närmaste patrull som åker, oavsett på vilken sida om gränsen man befinner sig, säger Kristina Lantto, informatör.
Just den gränsöverskridande brottsligheten ökar också mycket, menar Stefan Källström.
– Titta på hur brottsligheten från exempelvis de baltiska staterna rör sig genom länen. De kan köra hur många mil som helst, gör räder och villainbrott i flera län samma helg. Den brottsligheten har vi inte sett förut, säger Stefan Källström.
Det har funnits farhågor kring hur centraliseringen påverkar den geografiska lokalkännedomen inom polisens operativa ledning.
Under torsdagen gick exempelvis larmet om giftigt utsläpp längs E45, nära den berömda ”Suptallen” mellan Svappavaara och Vittangi.
Frågan är om ett vakthavande befäl inom RLC i Umeå känner till den?
– Vi har ett administrativt kartdatasystem som uppdateras ständigt nu med tusentals adresser i månaden. ”Suptallen” finns garanterat med där, utlovar Stefan Källström.
För polisens jourhavande förundersökningsledning blir omorganisationen mest märkbar. Tidigare har de jobbat vägg i vägg med länsvakthavande befäl på femte våningen.
– Många fördelar med det. Tidigare har jag fått en förvarning från vakthavande befäl när det hettar till och ett ärende är på gång. Då har jag kunnat förbereda mig mer, vara med i matchen direkt, säger Camilla Österlund, jourhavande FU-ledare.
– Samarbetet har varit klockrent, intygar Mikael Norén.
Men nu när alla vakthavande befäl försvinner blir avståndet drygt 25 mil ned till den operativa ledningen i Umeå och regionsledningscentralen.
– Det blir mycket mer telefon, video vid överlämningar. Vi kommer inte känna befälen i Umeå på samma sätt nu, inte ha samma fysiska närhet och kunna prata sinsemellan som kollegor.
– När alla gick ut från LKC i dag var det bara jag kvar. Jahopp? liksom. Helt ensam blev man. En kuslig känsla, säger Camilla.
Kommer du sakna pulsen?
– Det är klart. Alla poliser är nyfiket lagda, man vill ju vara med i matchen. Senare blir vi förundersökningsledare i och för sig inte kvar däruppe utan flyttar ner några våningar men visst, det är vemodigt nu.
Under vintern har också kritik kommit från polisfack och anställda om att omorganisationen inte har varit tillräckligt förankrad.
– Det går aldrig att förbereda personalen 100 procent inför en så här stor omställning. Det har funnits oro, säger Håkan Karlsson.
– Många tycker att det är tråkigt att lägga ner något som har fungerat så enormt bra, som LKC i Norrbotten. Vad gör jag nu? har nog många undrat, säger Mikael Norén.
Ja, vad händer nu?
– Fem av oss åker ner till Umeå och börjar jobba som vakthavande inom RLC från och med på måndag, över sommaren till och med sista september. Vi är kommenderade och behövs där för att säkra kompetensen i övergångsperioden. Sen blir några av oss stationsbefäl i Luleå, säger Mikael Norén.
Beskedet om vad som ska hända med befälen och det cirka 20 civila operatörerna har dock dröjt, vilket har skapat ytterligare missnöje och oro.
– Naturligtvis. Det var för bara någon vecka sedan som alla mina befälskollegor visste hur hösten kommer att bli, säger Mikael Norén.
– Det beror på MBL-processer. Vissa saker tar tid. En handfull har valt att lämna oss, både poliser och civilanställda som frivilligt går till andra jobb. Omställningsprocessen var inte något för dem, säger Stefan Källström.
Hur tror ni att alla pensionerade vakthavande befäl ser på de nya tiderna?
– Inget positivt alls. Men jag tror det blir bra. Nu lämnar vi det här bakom oss, det vi släckte ned i dag, säger Mikael Norén.
Men bemanningsproblemen och de långa avstånden ute i glesbygden kommer inte att lösas med den nya organisationen.
– Vi kommer alltid att ha långa framkörningstider till vissa typer av jobb ute i länet, utan tvekan. Utmaningen är ju att lyckas bemanna på de små orterna. Det är inget polisiärt problem – det är ett samhällsproblem. säger Stefan Källström.