Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, har forskat i många år om regional utveckling, befolkning och den växande klyftan mellan stad och land.
Tidigare i år kritiserade hon Januariavtalet och fyrpartiöverenskommelsen för att inte lyckas lösa problemen för de döende glesbygdskommunerna.
Läs mer: Debatt: Professor: C förstår inte landsbygden
Hennes invändning gäller framförallt politikernas bristande förståelse för varför så många kommuner krymper, vilket främst beror på att folk i åldersgruppen 18–35 år väljer att flytta från sina hemorter.
– Den gruppen sticker ut. Det ser likadant ut i de flesta kommuner. Unga har mycket att vinna med att flytta, utbilda sig eller komma till en bättre arbetsmarknad. Då har man inte heller så mycket kostnader förenade med flytten. Barnen behöver inte byta skola, man behöver inte sälja huset, säger Charlotta Mellander.
En liten ljuspunkt är att forskningen visar att i genomsnitt hälften av de unga faktiskt väljer att återvända hem till en mindre kommun, sett till riksstatistiken.
Men den inflyttningen räcker inte för att täcka förlusten för de som försvann.
– Ar glaset halvfullt eller halvtomt? Hemvändarna är jätteviktiga men inte tillräckligt många för att täcka det stora tappet, eftersom det är svårt att också attrahera de som inte har någon relation till bygden.
Januariavtalets förslag missar målet, enligt professorn. För mycket fokus läggs på jobbåtgärder, gröna näringar och satsningar på tåg och annan infrastruktur.
– Januariavtalet har rubriken ”Hela Sverige ska växa”, men det kommer aldrig hända. Det primära är sällan jobben. Tvärtom finns det ofta gott om arbetstillfällen i glesbygdskommunerna. Desto svårare att hitta folk som vill ta jobben eftersom man inte vill bo här.
Därför är det viktigt att säkra välfärden för att åtminstone göra det möjligt att bo på andra platser än i våra städer, menar Charlotta Mellander.
– Det spelar ingen roll om tågen går i tid, om jag inte har någon skola att placera mina barn i. Jag vill se mycket större fokus på hur den offentliga servicen i kommunerna säkras.
Enligt henne har rikspolitikerna allt för länge blundat för hur kommunerna på sikt ska lyckas garantera bra skola, sjukvård och polisnärvaro i glesbygden.
– Såna frågor är viktigare för folk, än om delar av strandskyddet avskaffas. Jag vill se en politik som vågar säga: så här mycket får det kosta att rädda välfärden utanför våra städer.
Och där står de styrande inför ett vägval.
– Skattekakan är inte oändlig. Man kan hävda att det är lika rättvist att stoppa in resurser till städerna med sina utmaningar – segregation, bostadsbrist med mera. Men man kan också mena att det är mer moraliskt att stötta glesbygden där det råder brist på offentlig service och där marknaden inte löser problemen.
Charlotta Mellander pekar också på vikten av livsstil som en anledning till att många bosätter sig i städerna.
– Många flyttar för att de vill ta del av det som finns i större städer: restauranger, mötesplatser och arrangemang. Roligare att komma till en plats där det finns en libanesisk, en mexikansk och en italiensk restaurang, än bara en pizzeria och Sibylla.
Vilken glesbygdskommuner överlever?– Främst de som ligger inom pendlingsavstånd till en större stad, men också de som förstår allvaret i situationen. Mindre kommuner borde göra en inventering. De flesta är fantastiska platser att bo på om du är 50 år och uppåt – men inte för yngre människor, säger professor Charlotta Mellander.