Klockan är några minuter efter tio på förmiddagen. Inne i köksdelen, intill den långa raden av kontor, plockar en kvinna ihop en sen frukost eller ett mellanmål.
Vi befinner oss en våning ovanför rättssalarna i Luleå tingsrätt. Här arbetar Christian Stamblewski, 42, och hans åtta domarkollegor när de inte befinner sig i hetluften i rätten.
Den här dagen är förutom intervjun vikt för att skriva en dom. En man ställdes nyligen inför rätta misstänkt för bland annat grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel efter att han tvingat till sig en bil i Boden, och nu ska domslutet ner på pränt.
Det är vardag för Christian Stamblewski.
– När man sitter i rättsalen och ser folk känner man empati och så där, självklart. Men när jag väl sitter på rummet och skriver, då är det mer tekniskt. Då är man mer som en ingenjör eller läkare. Då pusslar man ihop det och försöker få det rätt, så att det hänger ihop juridiskt, säger han.
Allt börjar i Botkyrka i Stockholm. Men som efternamnet skvallrar finns det en bredare sanning.
Christian Stamblewskis farfars föräldrar kom från staden Poznań i Polen.
– Sedan flyttade dom till Danmark någon gång vid förra sekelskiftet. Min farfar föddes i Danmark.
I dag verkar en släkting till honom som biskop i katolska kyrkan i Köpenhamn.
Men resan för Christian Stamblewskis förfäder på pappans sida fortsätter. På 1950-talet flyttar hans farfar till Stockholm där han träffar sin blivande hustru från Finland.
När hon blir gravid, går flyttlasset österut.
– Så pappa är halvfinsk och halvpolack, säger Christian Stamblewski och ler.
Den största delen av mammans släkt finns i Tammerfors i Finland, där han varje sommar tillbringar stora delar av semestern.
– Jag känner mig jättehemma i Tammerfors. Det känns nästan som min andra hemstad. Jag känner mig hemma med den finska mentaliteten och jag gillar maten, säger han och fortsätter:
– Jag har jättebra kontakt med min mammas släkt. Hon kommer från landsbygden mellan Tammerfors och Tavastehus. Från byarna där emellan. Men nu bor den största delen av min släkt i Tammerfors. Jag har varit där varje sommar sedan jag var liten.
Vad är det som drar dig till Finland?– Maten är jättegod. Jag brukar alltid köpa en massa mat som jag tar hem när jag är där. Det är rågbröd, jag gillar kaffeosten och vi äter alltid finsk julmat. Men också karelska piroger – och blodkorv med rågkorn, som jag är jätteförtjust i. Som man äter med lingonsylt. Det är en ganska smal korv, "musta makkara". De säljer den på torget i Tammerfors. Korven allmänt i Finland tycker jag är god.
Det är snart tio år sedan han själv rycker upp bopålarna och styr norrut. Ett arbete inom juridikens tecken kallar och valet på hemort blir Piteå, där hustrun har sitt ursprung.
Sedan en handfull år tillbaka leder Christian Stamblewski mål som rådman och rättens ordförande i Luleå tingsrätt.
Vad är det som driver dig i ditt arbete?– Det är väl delvis nyfikenhet. Sedan har jag någon typ av driv att vilja ställa saker till rätta. Att ordna upp. Jag tycker det är ett spännande jobb, man lär sig mycket om människor och om mänskligheten. När man sitter i rättssalen får man som ett tvärsnitt av samhället. Det är egentligen det som är intressant.
Christan Stamblewski förklarar att han månar om människorna på båda sidor i målen. Brottsoffer och de misstänkta gärningsmännen.
– Egentligen är alla offer, mer eller mindre, som hamnar i rättssalen. Man träffar ju nästan aldrig rent av onda människor. Det är ofta otur i livet eller svåra förhållanden som leder dem dit.
Mellan målen och de vardagliga sysslorna söker sig Christian Stamblewski till fjällvärlden, för bergsklättring, vandringar eller för att släppa tyglarna utför snöklädda branter på en snowboard.
Han älskar naturupplevelser, men även kickarna av adrenalin.
Under tio års tid var amerikansk fotboll sporten i hans liv som defensiv back, bland annat i Solna Chiefs,
– Jag täckte för passningsspel och var den sista utposten om de stora killarna missade sina tacklingar.
Finns det någon i din bransch som du respekterar extra mycket?– Jo, det finns jättemånga. Jag gillar ju Kristina Ramberg som är professor i Göteborg. Sedan har jag en förebild i Margareta Bergström, hon som var hovrättspresident förut i Umeå. De här kändisjuristerna är jag inte så mycket för. De ser häftiga ut i tv, men dom kan inte så mycket.
Finns det något fall du aldrig glömmer?– Nja..., något som har berört mig jättedjupt? Jo, ett mål som berör mig fortfarande är det där mordet i Smedsbyn. Det jobbade jag med i hovrätten, jag beredde målet. Det fanns bilder i förundersökningen som fortfarande ligger på näthinnan, bilder med mamman liggande på marken. De var poetiska och samtidigt väldigt sorgliga. De bilderna följer mig fortfarande.
På fråga av undertecknad förklarar Christian Stamblewski att han i privata sammanhang nästan aldrig blir igenkänd av misstänkta eller andra aktörer i mål som han leder i tingsrätten.
– Jag hade ett mål där föräldrar i en parallellklass till en av mina söner var i en vårdnadstvist. Det kändes som om de inte kände igen mig i rättssalen, och inte heller efteråt. Det handlar nog lite grann om att jag inte har en domarmässig personlighet. När jag berättar vad jag jobbar med, så tror folk att jag jobbar som fotbollsdomare av någon märklig anledning. "Kan man livnära sig på det?", brukar de fråga.
Christian Stamblewski tycker att de senaste årens debatt om hårdare straff bygger på en felaktig bild av verkligheten.
– Det finns en missuppfattning att vi har en släpphänt lagstiftning i Sverige. När jag pratar med domare från utlandet, visar det sig ofta att vi i många avseenden har strängare straff. Vi har till exempel strängare straff i Sverige för våldsbrottslighet än i Finland. Många tror ju det är tvärtom. I Finland kan du få en villkorlig dom för grov misshandel, det skulle du aldrig få i Sverige. Det som verkar vara problemet är att vi inte lyckas lagföra nog mycket. Det finns inte tillräckligt med resurser för brottsutredningar. Jag tror inte problemet är att vi har för lindriga straff. Vi kanske behöver utveckla metodiker i brottsutredningar, och ge mer resurser dit.
Stående i biblioteksdelen, när bilderna ska tas, konstaterar Christian Stamblewski att vi i många fall har samma samhällsproblem i dag som för 100 år sedan.
– Jag brukar kolla på gamla rättsfall i svenska juristtidningar, upplagor från 1800-talet och vid förra sekelskiftet. Då märker jag att det är samma typer av samhällsfrågor som var aktuella då. Det fanns ju terror och bombningar på den tiden också. Och det fanns en underklass med samma typer av problem som i dag. Det är lite kul att titta på det, man ser att det inte är så stor skillnad. De problem vi har nu är egentligen inte så unika. Det enda unika är egentligen globaliseringen, säger han.
– Men tar man ner allting på lokalnivå, och tittar på effekterna. Då blir det samma saker. Bostadsbrist och svårt för vissa grupper av människor att få jobb och såna frågor.
Tycker du att du har hamnat rätt?– Jo. Det brukar min fru säga också, att jag är rätt människa på rätt plats. Men det har nog lite med att göra att jag bryr mig om människor.
Och släkten Stamblewskis påverkan på det rättsliga i Norrbotten kan få en fortsättning i framtiden
– Min äldsta son har sagt att han vill bli domare. Fast jag vet inte om han säger det för att han gillar mig, eller om han säger det för att han verkligen vill bli det, säger Christian Stamblewski och skrattar.