Vi flyttar tillbaka tiden till november 2016. Nadira Winbladh, 39 år och bördig från Luleå, har precis fått chansen att ta ett stort steg i karriären i restaurangbranschen i Stockholm när hon börjar må dåligt.
Hon är alltid trött, samtidigt som hon drar på sig ideliga förkylningar och infektioner.
Kort efter det första läkarbesöket får hon beskedet: hon har cancer i det vänstra bröstet och i lymfkörtlarna på samma sida.
– Jag gick hela tiden och väntade på att någon skulle säga att "det var ingenting utan det var falskt alarm. Det var som inte verklighet", säger Nadira Winbladh när Norrbottens Medias utsände träffar henne.
Vid den tiden har Nadira Winbladh börjat ana att hon är gravid. Hon och maken har då under två års tid försökt skaffa ett gemensamt barn.
Det här blir början på en tid med känslor och mående som går som en berg-och-dalbana, även om hon först inte kan ta till sig informationen. Hon har då själv via ett graviditetstest tagit reda på att hon är gravid.
Först får hon beskedet att cancern inte hindrar henne från att fullfölja graviditeten.
– Jag blev jätteglad. Det var verkligen så att jag ville börja behandlingen för att få bort cancern.
Samma positiva besked får hon av ytterligare en läkare.
– Han sa att "det här är cancer, men vi kommer att få bort det. Du kommer att få ett nytt snyggt bröst." Han fick mig att känna som om jag hade vunnit på lotteri.
En vecka senare förändras allt.
Vi skriver februari 2017 och framför Nadira Winbladh sitter en kvinnlig läkare.
– Hon var väldigt allvarlig och jag kände att det var någonting som var fel. Det var så himla omvårdande. Hon berättade att de fått proverna och att det inte alls såg bra ut. "Det här är en jätteaggressiv form av cancer", sa hon. "Det positiva är att forskningen har gått framåt och det finns behandlingar för den. Men du måste snabbt komma in på behandling."
När Nadira Winbladh frågar hur det blir med hennes barn, blir svaret:
– "Du ska få en tid hos gynekologen. Vi har bokat tid för abort." Jag frågade "vad menar du?" Jag ville inte att någon annan skulle bestämma en sådan sak för mig.
Läkaren förklarar då för henne att hon inte kommer överleva om hon bestämmer sig för att behålla barnet.
– Jag kunde inte ta in det hon sa. Det kändes så hemskt, säger Nadira Winbladh, bara för att fortsätta:
– Men jag kunde inte ta livet av mitt barn.
Hon tar ett oerhört dramatiskt beslut. Ett spel där insatsen är liv eller död. Mot experternas råd och mot anhörigas övertalningskampanjer.
I vecka 32 föds hennes son Rasmus.
Då har hon genomgått en mildare cellgiftsbehandling och varit föremål för läkares intresse över hela världen.
– Jag blev som ett medicinskt kändisfall för alla i hela världen vill jobba med det. Men jag sa att jag inte går med på någonting som kunde vara riskfyllt för honom.
Nadira Winbladh är i dag cancerfri men hon kommer troligtvis aldrig att bli helt friskförklarad. Genom ideellt arbete går hon nu vidare i livet. Med den nystartade organisationen Guldbandet hoppas hon bli ett stöd för de som drabbas av cancer. I helgen hölls en första "workshop" i Luleå.
– Det här bandet står för livet, och det är inte bara för de som är drabbade av själva sjukdomen. Min familj kunde bara se på när jag var sjuk. De var helt maktlösa. Man har olika upplevelser och man har olika behov. Det jag behöver som drabbad av cancer är inte det som min familj behöver. För de behöver prata om sina farhågor liksom, "ska vi planera för begravning, ska vi göra testamente? Vad ska vi göra och vad kan vi göra?", säger hon.
Och trots mardrömstiden innan Rasmus föds tvingas Nadira Winbladh gå den tuffaste kampen efter förlossningen.
– När jag väl levererade honom så höll jag på att dö. Kroppen stängde av tre, fyra gånger av olika anledningar. Jag var jättesliten och gick också på cellgifter. När han föddes fick min familj ta hand om honom. Jag var inlagd på Karolinska – och han var inlagd på Danderyds sjukhus.
Hon vill att Guldbandet ska bli ett forum där drabbade ska kunna få hjälp till självhjälp. Det kan handla om en hand att hålla i när det är svårt, eller skjuts till sjukhuset.
– Vi hoppas att vi ska kunna göra någonting för så många som möjligt. Men vi är ju privatfinansierade och man får hoppas att staten går in och hjälper oss.