Zenfira Naghizade intensivläser svenska, fyra timmar per dag på Vuxenutbildningens svenska för invandrare och fyra timmar vid Hermods. Glad i hågen plockar hon fram en text som hon har skrivit.
– När vi kom tillbaka efter julen skulle vi skriva en text om något roligt från julaftonen och om något som var tråkigt. Det roliga var att bli bjuden till en familj i Vidsel där min son bor. Mina två vuxna döttrar kom också dit och jag fick för första gången träffa mitt sju månader gamla barnbarn. Hennes syster har jag varit och träffat i Stockholm där familjen bor. Det tråkiga var att hon äter dåligt och gråter mycket, säger Zenfira Naghizade.
Hon läser sin text högt för Gunnel Karbin som lyssnar uppmärksamt och påtalar felskrivningar.
– Jag är pedagog i grunden och Zenfira var själv lärare i sitt hemland. Hon är helt införstådd med att jag är kritisk och påpekar fel. Det är min uppgift och det krävs för att utveckla hennes svenska, säger hon.
De två träffas en gång i veckan. Det har de gjort sedan i oktober i fjol. För det mesta hjälper Gunnel Karbin sin elev att göra sina hemuppgifter. De möts i biblioteket i Kulturens hus efter att Zenfira Naghizades skoldag är slut, innan hon tar bussen till Råneå och en av Migrationsverkets lägenheter som tills vidare är hennes hem.
– Jag vill lära mig språket snabbt och få ett jobb snabbt. Då kan jag flytta till en egen lägenhet. Jag vill arbeta i ett äldreboende därför att jag älskar gamla. I Azerbadjan levde jag med min mormor och jag älskade henne mycket, säger hon.
Zenfira Naghizade berättar om hur hon var åtskild från sina barn i fem år – de nu vuxna döttrarna som är födda i Azerbadjan och sonen som är född i Sverige. Hon fick inget permanent uppehållstillstånd utan skickades tillbaka till hemlandet medan barnen togs om hand av familjen i Vidsel.
Nu är hon tillbaka för att stanna och hoppas att kunna återsamla familjen på sikt.
– Men familjen i Vidsel har varit den bästa i världen för mina barn, säger hon.
Hon försöker beskriva hur jobbigt livet har varit för henne och hur dåligt hon har mått. Nu har det vänt. Zenfira Naghizade mår bättre och bättre. Gunnel Karbin är en viktig del i det. De två har funnit varandra och kan prata inte bara om svenska språket utan om livet i stort med glädje och sorger.
– Jag har varit hemma hos Gunnel en gång. Hon bjöd på jättegod fisk och sallad. Det var jättetrevligt, säger Zenfira Naghizade och berättar att hon bakade baklava och lagade lite mat till julfirandet i Vidsel som varade i tre dagar.
Hon berättar att äldsta dottern bor i Stockholm och studerar ekonomi och juridik.
– Men nu är hon mammaledig.
Yngre dottern, som bor i Piteå, studerar också och skulle vilja bli advokat eller läkare.
– Hon vill att jag ska flytta dit för att hon vill ha hjälp med städning och annat, säger Zenfira Naghizade.
Zenfira Naghizade vill emellertid inte flytta. Hon vill slutföra sina studier i svenska och sedan utbilda sig till undersköterska för att kunna jobba i äldrevården.
– Jag vill hitta en praktikplats så fort som möjligt, säger hon.
Hon har under sina studier i svenska knutit många vänskapsband med andra elever men också med lärare. Dessa vill hon vårda.
– Jag mår bättre och bättre, säger hon.
Vänskapsbanden med Gunnel Karbin har chans att utvecklas. Kanske väntar ett besök i hennes stuga så småningom.
– Jag har en son, Marcus, i Stockholm. Här i Luleå har jag en särbo, Roland, och vi har var sin stuga, hans finns i skärgården och min på fastlandet, säger Gunnel Karbin.
Hon är glad över att hon blev medläsare i Röda korset. En bekant som hade varit det tyckte att det var något för henne.
– Jag gick i pension från jobbet som chef för Norrbottensmusiken för tre år sedan och ruvade på ett intresse för volontärarbete. Något meningsfullt ville jag göra. Det här är verkligen det. Jag får hjälpa Zenfira och får väldigt mycket tillbaka själv.