Efter Hagerts sjukdomsbesked: "Kampen slutar inte här"

Jag och Tanja Hagert hörs coronasäkert via telefon en februarieftermiddag. År 2018 drabbades hon av sitt första epilepsianfall och diagnostiserades senare med MS. Därför har hon varit borta från rampljuset ett tag men kampen för att synliggöra romska kvinnor är långt ifrån över. 

Hur har livet varit sedan MS-diagnosen?

– Oj, livet har förändrats totalt. Beskedet kom som en chock. Det var som att allt togs ifrån mig på en och samma gång. Jag har inte än vant mig vid de handikapp som sjukdomen innebär. 

Hur var det när det var som jobbigast?

– I början av behandlingen var jag väldigt trött och hade anemi. Jag sov nästan dygnet runt i ungefär sex månader. Då bad jag till Gud om hjälp, det fanns en tid jag trodde jag skulle dö. Om jag inte hade haft Gud och Jesus på min sida hade jag inte klarat det. Jag är var den första i min släkt som fick diagnosen. Mamma hade väldigt svårt att acceptera sjukdomsbeskedet. 

Hur har sjukdomen förändrat din syn på livet?

– Jag har lärt mig uppskatta livet och hälsan. Förut var jag väldigt noggrann att planera hur dagarna skulle vara men i och med sjukdomen kunde jag inte ens planera nästa dag. Idag lever jag fullt ut, varje dag. 

Hur ser en perfekt dag ut för dig?

– Att jag orkar vara med mina barn när de fixar sig inför skolan och att vi sedan på kvällen samlas och får skratta igenom det som hänt. Om man inte har glädjen i livet klarar man heller inte att tackla sorg. 

Du kom till Luleå som 15-åring, hur blev du bemött? 

– Jag levde tre år i skuggan av samhället. Jag ville studera och sökte till Komvux men varje gång så fick jag istället en bussbiljett till Haparanda varifrån jag skulle ta tåget tillbaka till Helsingfors. Det var det enda socialen kunde hjälpa mig med. 

– När jag tillslut kom in på Arbetsförmedlingen började en ny kamp. I telefon tyckte arbetsgivaren jag lät trevlig men när jag blev kallad till intervju och han såg mig var det annorlunda. Jag hörde att han viskade "hon lät inte som en zigenare på telefon". Då sa jag "hur låter en zigenare? Så jag vet till nästa gång". Han blev tyst. 

Hur tar sig fördomarna i uttryck idag? 

– Det är sig ganska likt. Min svåger och jag brukar skämta om hans yrke; "vem vill anställa en zigenare som revisor?". Han fick inte ens en praktikplats, utan fick praoa på en byggfirma, som inte alls har något att göra med hans yrke. Tänk om man haft en medicin så fördomarna gick att vaccinera bort. 

– Jag gav mina bästa år att arbeta med de här frågorna men vad har hänt? Ingenting. Var det ingen som lyssnade? 

 Längtar du ibland hem till Finland?

– Ja, självklart. Min mamma bor kvar där. Det är mitt hem, även om jag bott längre tid i Luleå än i Helsingfors. 

Du är grundare av organisationen Romska kvinnors rätt i samhället. Hur blir romska kvinnor bemötta idag?

– Vi får fortfarande möta samma fördomar som tidigare som att vi stjäl och är opålitliga. Vi blir stämplade som exotiska och bedömda efter våra kläder.

– Majoriteten av den tidigare generationen finska romska kvinnor kunde inte svenska och kan fortfarande inte. Ofta nickar de när man frågar saker för de vet inte vad de annars ska göra. De känner inte till sina rättigheter. Kvinnorna representerar ofta familjen i sammanhang där det rör sig om barn. Det finns en assimileringspolitik som går långt tillbaka i historien, där man tagit barnen av romska kvinnor. Det händer även idag. På socialen såg jag hur en kvinna var på väg att ge bort sitt barn på grund av att tolken översatte helt fel. När mamman skulle skriva under var jag tvungen att avbryta. Jag sa till myndighetspersonalen att nu bryter de mot lagen. De blev förbannade på mig och jag fick aldrig veta något mer om ärendet. Barnets rättigheter är kanske min främsta motivation.  

Du pratar mycket om civilkurage. Varför är det så viktigt med civilkurage just idag?

– Om ingen vågar öppna munnen fortsätter samhället i samma riktning. Civilkurage är enda sättet att bryta fördomar och det är jätteviktigt att vi börjar med barnen. 

Folkhälsomyndigheten slår i en studie fast att romska flickor och kvinnor har sämre ekonomi, sämre hälsa och blir sämre bemötta jämfört med övriga befolkningen. Vad beror det på?

– Det finns de som har förståelse men generellt är vi en väldig belastning. När min dotter var i 10-års åldern ville hon ha en lång kjol som finska romer traditionellt bär. Men jag sa "nej". Jag var rädd för vad som skulle kunna hända henne. Det var fel av mig. Jag har gjort precis samma misstag mot min dotter som min mamma och mormor gjorde mot mig. Jag fick som liten inte prata romani i matvaruaffären. De sa "tyst Tanja, tala finska". Jag gjorde exakt samma mot min egen dotter. Först lärde jag henne modersmålsspråket men sedan bad jag henne prata svenska istället ute bland folk. Jag säger till min dotter "Våga drömma" men "Inte så högt, för då kommer du inte få anställning".  

– Varenda mammas önskan är att sin dotter ska vara precis som hon vill. Men ändå får de inte välja, på grund av våra rädslor. Jag har själv blivit markerad inom vården, socialen, på arbetsmarknaden och i matvaruaffären. Till exempel behöver jag aldrig be om hjälp på matvaruaffären, det finns alltid någon bakom mig. 

Vad hoppas du kunna åstadkomma?

– En förändring, det är min dröm. Om vi inte haft kvinnor som orkat kämpa och visa att vi kan, hade jag förlorat hoppet helt och hållet. Romska kvinnor måste synas i samhället, annars existerar vi inte. Vi är en motkraft mot högerextremismen som växer i Europa. Jag har besökt länder där romer behandlas värre än djur. 

Vad är det bästa med just din dotter?

– Hon är så lik mig. Vi skrattar och gråter tillsammans. Dessutom delar vi samma musiksmak.

Hur bryter vi okunskapen?

– Vi måste synliggöra frågorna kring romers rättigheter och lyfta in dem i politiken. Behovet finns, men finns viljan?

– Kampen slutade inte genom jag blev sjuk. Att romer ska sluta dölja sin identitet är mitt mål. Allting hänger ihop men utbildning och arbete är nyckeln. 

Vad kan göras annorlunda av majoritetssamhället idag? 

– Lyssna mer och öppna möjligheter för romska kvinnor och flickor. När jag själv började utbilda och föreläsa bestämde jag mig för att varenda dörr som öppnas för mig kliver jag in i. Jag vet att det finns fler som tänker som jag. Men om man under hela livet mött dörrar som stängts, så kommer man inte och knackar på.

Slutligen, vad är det första du ska göra när pandemin är över?

– Äta ute på restaurang med min familj och hälsa på min mamma i Finland. Listan är lång. 

Vad drömmer du om för framtid för din dotter?

– Jag drömmer att hon når den utbildning som hon verkligen känner för. Att hon ska älska det hon gör. Att hon skapar det liv som hon själv vill ha det, inte styrt av någon annan.