Jessica blev inte alls orolig. Hon trodde att det nog bara var en mjölkkörtel. Men Johan stod på sig och ville att hon skulle gå till hälsocentralen nästa dag.
Läkaren i Gammelstad kände också knölen och ringde mammografin i Sunderbyn på en gång.
– Han sa att han hade en 39-årig trebarnsmamma på besök med en knöl i bröstet, när får hon komma?
Det blev tal om tre veckors väntetid, men han var ihärdig och krävde att hon skulle få komma snabbare.
Redan på måndagen fick hon en tid. Läkaren kände också knölen och tog ett vävnadsprov.
Hon fick vänta på svar i 1,5 vecka. Fortfarande var hon inte särskilt orolig, trots att både hennes mormor och mamma har haft bröstcancer.
– Jag har alltid varit en person som försöker tänka positivt. Jag tror Johan var mer orolig än jag. Hans pappa dog i cancer 2011, så för honom var det känsligt.
På sjukhusets bröstkirurgmottagning på sjukhuset fick hon cancerbeskedet.
Planen var att hon skulle opereras veckan därpå och därefter vänta i tre veckor och starta en cellgiftsbehandling i mars.
– Det som var värst var när hon sa att jag skulle få cellgiftsbehandling och tappa håret. Då bröt jag ihop.
Hon hade vid den tiden långt hår nästan till midjan och det kändes som en katastrof att behöva tappa det.
Efteråt åkte Johan tillbaka till sitt jobb och hon till sitt. Från bilen ringde hon sin mamma och berättade att hon hade cancer.
Rödgråten gick hon in på jobbet efteråt och receptionisten förstod genast att hon hade fått ett dåligt besked vid läkarbesöket. Hon gick och pratade med sin personalchef och sedan med vd:n.
– Jag vet inte om jag ville vara duktig, eller om jag var allmänt chockad, men jag sa att jag nog inte skulle behöva vara borta från jobbet särskilt mycket.
På kvällen berättade hon för sina tre döttrar.
– Vi satt allihop hemma och grät och hulkade och sedan grät vi lite till, men jag sa att vi skulle kämpa oss igenom det tillsammans.
Knölen var 18 millimeter när de hittade den på mammografin. När de opererade bort den var den 30.
När hon vaknade upp efter operationen kände hon sig lättad och inriktad på att gå tillbaka till jobbet nästa dag. Tanken var också att hon skulle åka hem samma dag, men det visade sig omöjligt. Hon hade under operationen även fått en venport för cellgifterna och under ingreppet hade en lunga punkterats av misstag. Hon blev kvar på sjukhuset i flera dagar tills det läkte.
Den bortopererade knölen skickades på analys och efter tre veckor kom svaret: Cancern var inte borta. Det behövdes en ny operation.
Tre veckor efter den andra operationen kom ett nytt svar: Hela bröstet måste tas bort.
– Det var jobbigt. För varje operation blir man mer och mer nerkörd, säger hon.
Döttrarna har alltid varit duktiga på att ställa upp och hjälpa till hemma, men nu fick de göra ännu mer.
Jessica tyckte att livet hade drabbat henne hårt och det var smärtsamt att se reaktionerna hos de närmaste.
– Cancer drabbar ju hela familjen. Någon gick och gömde sig, någon gjorde allt för att få mig att skratta och Johan drog sig undan på jobbet.
Dottern Cecilia, idag 13 år, som är med under intervjun, minns hur orolig hon var.
– Det var jobbigt att se mamma så sjuk. Jag var rädd att hon skulle dö, berättar hon.
All vävnad inne i bröstet som kunde drabbas av cancer var nu borta och istället satte läkaren dit ett implantat.
Den uppskjutna cellgiftsbehandlingen startade i maj.
– Jag mådde fruktansvärt illa när jag kom hem på kvällen och det varade i tre dagar, minns hon.
På tredje dagen fick hon en infektion med feber, något som kan vara livsfarligt när man är under cellgiftsbehandling, eftersom immunförsvaret blir så nedsatt. Hon lades in på sjukhuset med antibiotikadropp.
När hon kom ut igen tog hon med sig sina två väninnor och gick till sin favoritfrisör för att raka av håret.
– Jag ville inte vänta på att jag tappade håret, utan kände att jag ville ta ett aktivt beslut själv. Men det var hemskt. Jag stortjöt.
Hon trivdes inte med perukerna hon hade provat ut och bestämde sig istället för att använda en rosa bomullsturban. Hon sa till sig själv att ”nu är det så här jag ser ut”.
Cellgiftbehandlingen var plågsam på flera plan. Hon orkade inte följa med och göra sådant som hon tyckte var roligt. Hon hade också dåligt samvete och kände sig otillräcklig för att hon inte kunde vara den mamma hon ville vara.
Efter andra cellgiftsbehandlingen fick hon en ny infektion och blev inlagd.
Det har hänt ibland under behandlingen att hon har mått så dåligt att döden har känts som en enkel utväg, men nu fick hon en stark ångest.
– Jag tänkte: Är det på det här sättet jag ska dö?
Hon bestämde sig trots allt för att fortsätta kämpa – att till vilket pris som helst fortsätta leva för att få se sina barn växa upp.
Hon fick kontakt med en präst från Sjukhuskyrkan och pratade mycket med henne. Johan och Cecilia var också med.
– Jag tackar henne för väldigt mycket. Jag är inte troende, men hon gav mig ändå tillbaka tron på livet.
I samtalen med sjukhusprästen kunde också Johan öppna sig och ge uttryck för vad han kände.
– Han berättade att han var livrädd för att jag skulle dö och det var därför han drog sig undan. Det var skönt för mig för då plötsligt kunde jag förstå honom.
Efter de fyra sista cellgiftsbehandlingarna mådde hon inte lika illa, men i augusti kom nästa smäll. Hennes pappa bröt lårbenshalsen och hjärtat orkade inte längre. Han dog 73 år gammal.
Jessica läste minnestalet på begravningen.
– Andra förstod inte hur jag orkade, men det var som att jag sköt upp sorgen. Inte förrän i år har jag kunnat sörja min pappa.
Under slutet av cellgiftsbehandlingen fick hon starka skelettsmärtor och dessutom började hon samla vätska.
– Jag såg ut som en Michelingubbe utan hår. Inte det mest sexiga, säger hon och skrattar.
Skelettsmärtorna satt kvar i flera månader efter avslutad behandling och hon åt starka smärtstillande tabletter och kortison.
Många bekanta flydde under sjukdomstiden, minns hon.
– De tyckte väl att det blev för jobbigt.
Men det fanns också de som överraskade henne positivt. En bekant kom över med en form färdiggjord lasagne och erbjöd sig att putsa hennes fönster. Det är något hon aldrig kommer att glömma.
Jessicas råd till andra som känner någon med cancer är att ta sig tid att gå förbi, ta en kopp kaffe i all enkelhet och gärna prata om något annat än sjukdomen.
– Det är ingenting som smittar, så man behöver inte vara rädd.
Från och med januari började hon jobba två timmar per dag. Hon tyckte det var roligt att komma ut och träffa arbetskamraterna igen.
I mars var hon på återbesök på sjukhuset och då bestämdes det, på grund av återfallsrisken, att även det vänstra bröstet skulle tas bort.
Idag har hon implantat i båda brösten.
– Det ser bra ut när man har kläder på sig, men det återstår en sista plastikoperation. Sedan får det faktiskt vara nog.
Att komma tillbaka till livet igen efter cancerbehandlingen har inte varit helt lätt. Hon blev stel i nacke och axlar och var lättstressad. Hon tappade också självförtroendet och trodde inte hon skulle klara av något längre, varken jobbet eller att vara mamma.
En yogainstruktör hjälpte henne med det kroppsliga, en KBT-terapeut med den själsliga biten.
Sakta men säkert började hon må bättre. Även håret kom tillbaka.
– Idag trivs jag ganska bra med kort hår.
Hennes fokus i livet har bytts från att vara duktig på jobbet till att må bra, vara glad och att tillbringa mycket tid med familjen.
– Jag vill få tillbaka allt det där som cancern har raserat. Det är en fruktansvärt tuff period att gå igenom. Men om man fixar det blir man så otroligt mycket starkare tillsammans.