– Min magkänsla var att vi inte skulle vara med i det där. I efterhand har jag anklagat mig själv och grämt mig för att jag lät mig luras, säger Eriksson, som blev ordförande i Längmanska 2003.
Det var Roger Jacobsson, på den tiden arbetande styrelseledamot i Längmanska, som introducerade Bo Johansson i samband med ett styrelsesammanträde.
– Han dök upp som ett extraärende och vi fick träffa honom i 5-10 minuter. Han berättade om en massa kända och rika människor som anlitade Obol, det var ishockeyspelare och en rad företag från Norrbotten, bland annat LKAB. Han berättade också om sin vingård.
Upplägget som presenterades handlade om en indirekt sponsring av elitlagen Luleå hockey och Plannja basket.
– Om vi investerade pengar så skulle han avstå sin vinst och den summan skulle gå till Luleå hockey och Plannja basket. Jag tyckte egentligen inte att Längmanska skulle stötta idrotten. Samtidigt hade vi fått kritik från olika håll att vi inte gjorde något för idrotten. Nej, jag var egentligen tveksam men det var ju en norrbottning det handlade om, och det var ju så många andra som var med. Man litade på varandra helt enkelt.
Styrelsen tog sedan ett enigt beslut om att satsa tio miljoner. Vid konkursen fick man tillbaka knappt en miljon kronor.
– Det är lätt att vara efterklok. Jag tycker egentligen att det var en god sak men det blev fel, säger P-O Eriksson.