Läs mer: Åklagaren vill skärpa straffen i jakthärvan
Läs mer: "Det finns ett stort missnöje hos urbefolkningen"
Läs mer: Staten: "Aldrig acceptabelt att ta lagen i egna händer"
Och han får stöd av statistik från det stora björnforskningsprojektet som genomförts i Norrbotten i flera omgångar sedan 2010.
– Ingen har trott på samebyarna tidigare när de redogjort för sina skador men det här projektet visar hur många renkalvar som en björn kan ta under kort tid, säger Forsmark.
Projektet genomfördes av Viltskadecenter vid Sveriges lantbruksuniversitet i samarbete med bland andra skogssamebyarna Udtja och Gällivare, länsstyrelsen och Sametinget.
Under perioden 2010 till 2012 dödades 335 renkalvar och 18 vajor i samebyarnas renkalvningsområde av de 24 sändarförsedda björnarna. Så gott som alla dödades under perioden 1 maj till 9 juni.
Andelen kalvar som försvann mellan kalvning och kalvmärkning varierade mellan 30 och 50 procent. Vid skiljningen på hösten hade över 50 procent av kalvarna försvunnit. Det är skador som rovdjursersättningen inte är i närheten av att täcka.
När statistiken användes på det totala antalet björnar i Udtjagruppens område (alltså även björnar utan sändare) beräknades att 71 björnar dödade 223 till 760 renkalvar per år. Skadorna motsvarade ett värde av mellan 335 000 och 1,1 miljoner per år medan ersättningen låg på 11 300 kronor per år.
– Att det inte heller varit någon indexuppräkning sedan systemet började tillämpas 1996 säger också en hel del, säger Stefan Forsmark.
Den totala ersättningen för skador orsakade av björn är i dag 1,6 miljoner kronor. Av dessa betalas 953 500 ut till samebyarna i Norrbotten.
Sametinget har i flera skrivelser till regeringen påpekat det orimliga i ersättningarnas storlek och krävt förändring i rovdjurspolitiken. Myndigheten anser i det nya budgetunderlag som är inskickat till både Kultur- och Näringsdepartementet att den totala ersättningen bör ligga på 7,2 miljoner, en höjning med nästan fem gånger alltså.
Enligt Stefan Forsmark pågår i dag en översyn av ersättningssystemet. Förutom att ersättningen är för låg är den även arealbaserad, vilket ger ett orättvist utslag.
– Bara för att samebyns område är stort behöver den inte ha stora skador. Ett exempel är Gällivare skogssameby som det slår väldigt illa för. Man har ännu inte hittat rätta systemet för att beräkna detta. Nu tittar man på att göra inventeringen noggrannare med hjälp av DNA-analys av spillning, säger Stefan Forsmark.