Hålet i strumpan är bara till irritation. Ett hål i din agenda däremot, tjoho! Förmågan att hantera hål och fyllnaden av dem är det som kan skilja den klipske från den glömske.
Jag är värdelös på att laga hälhål, detta trots att kvinnorna före mig i släktledet visat otaliga gånger hur jag ska göra. Stoppa in träskeden, få till en rundning med den likt en häl och för sedan nålen och stoppgarnet upp och ner i ett rutmönster som blir tätare och tätare. Men än sen? Inte stoppar jag fler strumpor för det, hur bra de än visat mig och hur illa jag än tycker om slit- och slängsamhället.
Samma är det med agendan. Hålen finns där, men hur hanteras de? Jag tillhör den skara som faktiskt värnar tomheten, detta genom att barnet exempelvis bara får ha en kvällsaktivitet per vecka. Det blir ju ett evigt flängande annars. Dessutom är vi uppe med tuppen och kan på så vis sluta i vad jag anser rimlig tid för att aftnar och kvällar ska vara lugna. Men, ändå. Det går ju hela tiden på och liknar stundom en karusell som snurrar fortare och fortare. Så var det åtminstone fram till i december 2017 då tivolit tog tvärstopp för min del. Axeln och högerarmen under den blev akut inflammerad, jag sjukskrevs på heltid och är ännu inte fullt tillbaka i arbete. Musarm som skapat irritationer i månader och nu övergått i inflmmationer är ingen lek. Långsam läkning i kombination med slitigt, statiskt arbete vid datorer. Det tar hårt på en. Livet vid en skärm är ingen charm för ens stackars armar och axlar kan jag meddela.
Timmarna hemma har blivit många vilket varit trist men samtidigt givit mig visdom. Först nu förstår jag vad vila i tomhet och hål egentligen är. Det handlar om andpauser. Timmar, inte bara tio minuter här och där, då det står helt still, då jag måste vila mig. Allt för att få plats med läkning. En mycket nyttig resa. Ett sorts uppvaknande i blundande läge.
Så, jag tror allt mer på hål som skapar viktiga rum att fylla med tomhet. Våga vara tom! Våga sitta still! Det händer något i dig. Vad exakt kan jag inte säga, mer än att jag vet jag vilat inte bara arm och axel denna vinter utan även hela karusellen. Vad är viktigt i tillvaron, egentligen?
Pengar till mat och hyra, ja. Stora hål i ens plånbok är svåra få ihop med studielån, bostadslån och allt vad vi nutidsmänniskor drar på oss. Hålen växer. Så när synen brast i vintras, samtidigt som CSN ville ha sina kvartalspengar från mig, var det tvunget ropas på äldre generationer. Fick hjälp. Djupt tacksam för stödsystem jag har. Utan dem vore jag tom på ett mycket obehagligt sätt.
Nu ligger de ekonomiska frågorna mer på nivån: Kommer vi ha råd med någon slags semestertripp i år? Hur långt och hur länge då? Men framför allt, varför då? Det finns ju så mycket här hemma att tillgå har jag kommit på. Alla de halva dagar jag tvingats läka i lägenheten har jag som tur är lärt mig något, bland annat att mycket av den frid och glädje jag och barnet mitt behöver finns precis runt knuten. Bara det att vi har en altan i soligt läge så att vi kan grilla oss goda rätter ute i det fria är en skön känsla. Och vad gäller semesterupplägg har vi planerat endast två aktiviteter. Dels att bygga en trähäst till barnet tillsammans med morfarn, dels att gå en fotbollsskola i början av sommaren. So far, so good. Vi åker söderut till söta släktingar nu i maj, därefter kanske nästa tur till dem blir först i höst. Lika bra och stanna upp och försöka böka så lite som möjligt med tid och rum. Hemester och hål i verkligheten, det får bli min strävan framöver. Kanske jag till och med börjar stoppa strumpor en härligt tom och hålfylld dag?