Att kunna skriva dystopier och science fiction utan att förfalla till genrelitteratur är en stor konst. Många väljer den breda vägen och öser på med blod, explosioner och pandemier, men glömmer att ha med ett syfte med berättelsen, förutom att skrämmas eller väcka läsarens känslor i allmänhet. Den smalare vägen kräver dels mycket bra idéer om vad det är man vill kritisera och vilka scenarier för framtiden som ska vara formen för att förmedla kritiken.
P C Jersild är mästare på att införliva både dystopi och science fiction i romaner som är förlagda till nutiden, som i ”Babels hus”, som skildrar storskalig sjukvård som ett livsfientligt fängelse, något som bara borde kunna finnas i en kall framtid, eller i ”Barnens ö”, som ger en surrealistisk känsla av att vara försatt utanför tid och rum, i en värld med sina egna regler.
Risken med ”science fiction” är att läsaren avfärdar temat som just science fiction, något man inte behöver bry sig om eftersom det är så långt in i framtiden. Idéromanen ”En levande själ”, med sitt Frankenstein-tema blir därför, trots att den är så väl genomtänkt och välgjord, något man inte tror att man behöver möta i sin närmaste vardag på mycket lång tid. För mig personligen är den dock en av mina stora favoriter i Jersilds författarskap, tillsammans med dystopin ”Efter floden”.
I Jersilds nya roman, ”Tivoli”, står berättelsen med ena benet i nutiden, och det andra i ”framtiden”. På ett närmast spexartat sätt berättar förordet om hur Gröna Lund i Stockholm, på grund av ett antal sinsemellan oförutsägbara, men väldigt betydelsefulla händelser, blir föremål för utländska entreprenörers fingertoppskänsla för vad som är lönsamt. Likt en Noaks ark på flykt undan de fattigas översvämning av samhället, skapas ett inhägnat bostadsområde för välbärgade äldre.
Livet inne i enklaven skildras genom några av dess invånare, som av olika anledningar hamnat här i De saligas ängder. Hur pass saligt detta liv är kan vara en fråga om hur mycket medikamenter man kan tänkas vilja betala för, eller vara villig att inta. Ganska tidigt i boken kommer så i mitt tycke romanens höjdpunkt: biverkningarna av naniternas vandring genom en åldrad kropp. Här ligger, som jag ser det, romanens dramaturgiska hävstång och själva idégrunden till den. Vad väljer den penningstarkare individen, ställd inför det oundvikliga åldrandet och dess följd, döden? Vill man dö som en levande person, eller dö som en cybernetisk skapelse? Jersilds tilltal och patos i denna del av boken är också det starkaste och mest personliga.
Berättartekniken i ”Tivoli” är polyfon och i avsaknad av allvetande berättare, vilket gör att man faktiskt kan bläddra fram och tillbaka i boken och skapa sin egen exkursion och förståelse av hur livet inne i Lycksalighetens trädgårdar ser ut. Oavsett hur man väljer i utsagorna bland de ”boende” så är satiren skarp, och lätt igenkännlig från handhavandet av äldre människor, med eller utan pengar. Idag Bingo! I morgon försäljning av livsuppehållande läkemedel! Jersilds blandande av nutida sociala arrangemang runt äldre människor och vad som kan ske i ”framtiden”, fungerar som övertalande argument som gör att man inte kan avfärda romanens idéinnehåll som fantasier om framtiden, utan som påtagliga påminnelser om olika vägar framåt som vårt samhälle har.
I all sin seriositet så är ”Tivoli” också väldigt underhållande, både i sin satir och sin svarta humor, vilket P C Jersild visat prov på i så många av sin imponerande rad av betydelsefulla romaner.
Men något måste jag väl klaga på? Jo, jag tar tillfället i akt: Den förklarande prologen känns som en påklistrad berättarröst eller undertext, innan själva handlingen drar igång. Tänk om man äter popcorn medan den biten av filmen rullar? I ”Tivoli” så fattar man ändå, även utan de inledande förklaringarna.