Sex, feminism och konservatism

Samantha Jones går in i en butik i New York. Hon säger till expediten: "I wanna look like myself at my most fabulous!"
Det avsnittet av tv-serien Sex and The City sändes 2004. Jag använder fortfarande citatet. Livsbejakande, oblyga Samantha. Som slentrianmässigt kallas för sexgalen men egentligen bara tar det hon vill ha och tror på sig själv. En kvinna får göra så. Samantha visar det.
Inför lanseringen av första Sex and The City-filmen, som hade premiär sommaren 2008, intervjuades den amerikanska feministen Camille Paglia i Entertainment Weekly. "Sex and The City är en väldigt viktig del av underhållningshistorien", sa hon. "Serien var en enorm explosion, som förkunnade att unga moderna kvinnor inte längre var rädda för sex utan oberoende och aktivt bejakade sin sexlust."
Även på andra sätt har Sex and The City, som började sändas i USA 1998, varit en feministisk föregångare. Bara detta att göra en påkostad långkörare med endast kvinnor i huvudrollerna. Ingen hade testat det tidigare. Tevebranschen var övertygad om att bara män kunde skapa publiksuccéer.
Filmregissörer och tv-skapare älskar att stereotypisera kvinnor. På det sättet är Sex and The City inget undantag. Charmiga Carrie, frigjorda Samantha, smarta Miranda och giftaslystna Charlotte. Men i filmerna och tv-serierna brukar bara en bild av kvinnan rymmas: antingen horan eller madonnan. Om båda typerna tillåts vara med är de garanterat bittra fiender, som slåss om samma man.
Så är det inte i Sex and The City. Där bärs handlingen framåt av vänskapen mellan Carrie, Samantha, Mirandra och Charlotte. De är kvinnliga stereotyper på var sitt vis, men de lånar hela tiden karaktärsdrag av varandra. De illustrerar de inre motsättningar som kvinnor så lätt känner när de försöker leva upp till det som kallas "kvinnlighet".
Jag erkänner: Jag är ett hard core-fan. Jag har självklart dvd-boxen med den kompletta tv-serien. I min bokhylla står HBO:s Sex and The City-bibel "Kiss and Tell". Jag gick på pressvisningen när den första Sex and The City-filmen lanserades. Satt andlös i min biofåtölj.
I dag har den andra Sex and the City-filmen premiär. Jag märker att min entusiasm har svalnat. Kanske beror det på att åren har gått och mina livsomständigheter förändrats. Kanske har jag som inbitet fan analyserat fenomenet så till den milda grad att jag inte längre kan blunda för faktum: I Sex and the City går feminismen hand i hand med könsrollskonservatismen.
Carries relation med Mr Big löper genom hela serien. De är varandras stora kärlek, men förhållandet störs ständigt av Mr Bigs relationsrädsla. De blir ihop, gör slut och blir ihop igen. Carrie försöker dejta andra killar, men kan aldrig glömma Mr Big. I första filmen får han så kalla fötter att han flyr från deras bröllop. Den underliggande förklaringen är att stackars Mr Big inte stod ut när Carrie blev en galen bridezilla som ville ha ett överdådigt bröllop.
Kan det bli mer heteronormativt? Temat spelar på uråldriga myter om könen: Kvinnan vill alltid ha en relation. Mannen vill aldrig. Den mest svårfångade mannen får den vackraste kvinnan. Därför kan Mr Big avfärda Carrie med orden: "Get another cocktail, woman!" när hon onykter, arg och olycklig ifrågasätter att han bestämt sig för att flytta till Paris utan att ens prata med henne.
Genom sådan populärkultur gjuts unkna könsroller i cement. Å andra sidan är genussystemet en realitet. Det bygger fortfarande på föreställningen att kvinnorna ska stå för kärleken medan männen ska ägna sig åt viktigare saker, som att bygga världen. Sex and the City skildrar det. Men även hur ont det kan göra, hur svårt det kan vara. Som Camille Pagila säger:
"Hur integrerar den unga karriärkvinnan kärlek i sitt liv? Hur handskas hon med män? Över tid förvandlades Sex and the City verkligen till en angelägen antropoligisk studie av den moderna karriärkvinnans bitterljuva dilemma. För varje stort karriärsteg hon tar, måste hon offra något i privatlivet."
Svårare är det att förklara hur Samantha blir behandlad i slutet av den första Sex and The City-filmen. Manusförfattarna förminskar henne rejält.
"I love you, but I love me more", säger Samantha till Smith innan hon bryter deras förhållande och lämnar tvåsamheten i Los Angeles för singellivet i New York. Att leva efter normerna har aldrig varit Samanthas grej. Hemma i stan har hon mött sina tjejkompisar. De första de ser, och förfasas över, är en ny valk på Samanthas annars så platta mage: Vad olycklig hon måste vara!
Så ängsligt behandlar man inte en karaktär som genom åren har gett den befriande egenkärleken ett ansikte: "I wanna look like myself at my most fabulous!"
Jag kommer att sitta andlös i biofåtöljen även den här gången. Men inför film nummer två är jag snarare spänd än förväntansfull. Fortsätter Sex and the City som en viktig feministisk del av underhållningshistorien, eller väljer skaparna att slå in på den reaktionära vägen för gott?
Jag hoppas på det förra, men är rädd för en populärkulturell backlash.