– Det är jättetråkigt. Kören hjälpte mig att komma in i det svenska samhället, säger Sangita Parajul med tårar i ögonen.
Det är onsdag kväll och ett 20-tal körsångare har samlats till sin vanliga repetition i Lärkan, Luleå gymnasieby. De nöter på sina stämmor till två olika jojkar som gästartisten Anja Storelv ska sjunga under helgens konsert.
På fredag ställer de sig för sista gången på scenen i Kulturens hus. Med sig har de Bodens internationella kör och Off Road Big Band. På lördagen uppträder de i Boden och på söndagen i Piteå. Det allra sista framträdandet blir på måndagskvällen i Ebenser på Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Sedan är det definitivt slut.
En mamma sitter på en bänk och ammar. Sangita Parajuls son rör sig fritt i rummet. Hon berättar att när de har rest tillbaka till Nepal så säger han till släktingarna att det här är hans kör och Monica är hans körledare. Att sakna barnvakt ska inte vara något hinder för att delta i kören.
Monica Åslund har lett kören allt sedan starten 2009.
– Det finns ingen kör utan Monica. Det är inte ett vanligt körledarskap, säger körmedlemmen Eugenia Segerstedt.
Luleå internationella kör kom till på initiativ av Röda korset och har finansierats med integrationspengar från Arbetsmarknadsförvaltningen, Luleå kommun. Monica Åslund, som arbetar som gymnasielärare på estetiska programmet, har fått lägga 20 procent av sin arbetstid på kören.
– Det här är en mötesplats som finns, inte för att vi ska sjunga snyggt, utan som en chans för ”gammluleborna” att träffa ”nyluleborna”, berättar hon.
Målet har varit att ha en jämn blandning av nyanlända och infödda svenskar. Just nu är de ungefär 20 olika nationaliteter.
Även repertoaren är i högsta grad internationell. De har framfört sånger från en rad olika länder och på många olika språk. Körmedlemmarna har kunnat ta med sig sånger från sina hemländer och så har Monica Åslund arrangerat dem för kören.
– Det är jättespännande. Ibland dansar vi också när vi sjunger, säger Marianne Johansson.
Med föreställningen ”Här är hemma”, där körmedlemmarnas egna berättelser varvades med musik, turnerade de i Norrbotten, Västerbotten och ända ner till Stockholm.
Flera av körmedlemmarna vittnar om körens sociala funktion.
– Här i Sverige alla är trevliga på jobbet och så, men efter jobbet är du ensam och umgås bara med din familj, det finns ingen att vända sig till. När jag hittade kören var det som att hitta en till familj, berättar Gloria Rizo som flyttade till Sverige från Colombia för 14 år sedan.
Här ser man inga problem med integration eller kulturkrockar.
– Här är vi ju alla med på samma villkor, säger Maria Kero.
I mars ifjol kom första dråpslaget. Arbetsmarknadsförvaltningen beslutade att dra in bidraget till Monica Åslunds tjänst. Den gången gick dåvarande kommunalrådet Yvonne Stålnacke in med sitt veto och kören räddades.
Nuvarande kommunalråd Lenita Ericsson har däremot inga planer på att ingripa.
– Den information jag får från Arbetsmarknadsförvaltningen är att de medel som kören har fått kommer från Migrationsverket och ska gå till nyanlända som bara har varit en kort tid i Sverige. De gör bedömningen att internationella körens verksamhet inte i tillräckligt stor utsträckning går till nyanlända, säger Lenita Ericsson.
Hon betonar att hon tycker att det är en fantastisk verksamhet och hoppas den ska finnas kvar trots allt.
– Det handlar mer om hur de ska hitta former för finansiering.
Men Monica Åslund anser att det har haft ett värde i sig att kören har varit en kommunal verksamhet.
– Luleå kommun har erbjudit den till sina invånare, varit stolt över den och visat upp den som ett positivt exempel i många olika sammanhang. Det har inneburit ett erkännande av körsång som verktyg för integration. Jag vet inte om kören kommer återupptas i annan form, men då är det inte längre en kommunal verksamhet, säger hon.
Enligt Camilla Carlsson, ordförande i föreningen Luleå internationella kör, läggs föreningen ned nu. Hon vet inte i dagsläget om någon kommer att försöka starta om kören i ny regi och kan bara beklaga kommunens agerande.
– Kören har varit en motvikt till de otäcka vindar som blåser idag. Jag tror att vi har spridit ett välbehövligt hopp till vår publik, säger hon.
De börjar träna en sång på persiska som Mojtaba Hoseini, en av deras unga afghanska körmedlemmar har skrivit. Det lyser om honom när han ställer sig längst fram och startar sin solovers. På refrängen stämmer alla in och ingen kan låta bli att gunga med i takten.
– Jag vill gärna tacka för de snart 10 år vi fått. Minnet och värdet av kören lever kvar, det är evigt, säger Monica Åslund.