– Man vet ju själv hur man vill att spåren ska vara och det kul att skapa förutsättningar för andra skidåkare, säger Simon Arenhammar.
Så fort temperaturen börjar krypa under nollstrecket på hösten dyker de mest hängivna skidåkarna upp på Ormberget för att spana in läget. Glenn Robarth, enhetschef för anläggningen, ler när han berättar:
– Då står de här på parkeringen och frågar om vi har öppnat vallaboden. ”Men det är ju barmark”, säger jag. ”Jamen det ska bli kallt”, svarar de.
Allra ivrigast är de så kallade elitmotionärerna. De kan vara i 40- till 50-årsåldern, åker 150 mil skidor per säsong och tränar för Vasaloppet.
Kommunens hemsida har en webbkamera över skidstadion kopplad till sig och på så vis upptäcker skidåkarna direkt om snökanonerna är påslagna.
– Vi jobbar stenhårt med att ha klart konstsnöspåret så tidigt det bara går, säger Glenn.
Spåren sköts om av Fredrik Ljungberg, Simon Arenhammar och Andreas Fagervall. Glenn har efter 27 år som serviceman på Ormberget för ett år sedan övergått till att bli enhetschef.
De får mycket beröm för sitt arbete. Parollen är ”Alltid spår på Ormberget” och den lever de alltid upp till under vinterhalvåret och ibland ännu längre.
– Vi har en professor som brukar försöka köra på skuggsidan fram till 1 juni, men då har det blivit så mycket tövatten att vi inte kan komma ut med pistmaskinen längre, säger Glenn.
När han anställdes i kommunen 1990 åkte han till en början runt och jobbade på olika ställen – i skärgården, på idrottsplatser och i ishallarna.
– Sedan fastnade jag här på Ormberget, för det var det jag tyckte var mest intressant.
Han är själv gammal tävlingsskidåkare och har åkt många mil i spåren efter avslutade arbetspass.
De första åren fanns det inte lika många spår som idag. Det fanns heller ingen pistmaskin utan han körde upp spåren med skoter med en järnsladd kopplad efter sig och en liten spårkälke.
– Vi var först tvungna att köra ett varv för att släta till snön, sedan ett varv till för att göra spår, så de blev inte klara förrän till kvällen, minns Glenn.
När pistmaskinerna kom blev det stor skillnad. De maskiner de har idag kostar 1,5 miljon kronor och gör alla moment under en och samma vända – fräser, schaktar, slätar till och spårar.
2011 byggdes den nya elitdelen med skidstadion och sju nya slingor.
Sedan 2010 preparerar de en 2,5-kilometersslinga med konstsnö varje höst för att förlänga säsongen. Men det kräver att det är åtminstone tre minusgrader under en period.
Snökanonerna, som styrs via en dator, sätts igång på kvällen när temperaturen faller och körs under natten. Genom munstyckena skjuts duschar av vatten ut med hög fart och fryser till iskristaller i luften innan de faller ner som snö på marken. Snön fraktar de sedan ut med traktor i spåren.
Finns det någon hemlighet bakom en framgångsrik skidspårsanläggning?
– Jo, det finns det kanske, säger Glenn, men den största hemligheten är att man jobbar och gör det ofta och är intresserad. Och att man får möjlighet att göra det.
Under sin tid på anläggningen har han hela tiden känt att han har haft kommunens stöd att planera och lägga upp arbetet som han vill.
– Vi har till exempel själva tagit initiativ till att köra tidigt på morgnarna, innan skidåkarna ger sig ut. Vi kör upp nya spår på alla slingor nästan varje dag.
En av dem börjar klockan fyra på morgonen och startar med motionsdelen. Den andra börjar klockan sju med elitdelen. Men är det tävling kan de köra när som helst för att få så bra spår som möjligt.
Slalombacken tar de senare, innan liften öppnar.
– Det är helt fantastiskt att åka runt i pistmaskinen på morgonen. Framförallt milspåret tycker jag om, det är så mysigt med de snötyngda grenarna som hänger ner. Maskinen låter knappt någonting, du har radion på och kan ställa in hur varmt du vill ha, säger Fredrik.
De sköter också om byggnaderna, städar och tömmer sopor.
En gång i veckan fraktar de iväg pistmaskinerna till Råneås skidanläggningar och sedan brukar de åka förbi och spåra på Mattisberget och ibland i Sunderbyn på vägen hem.
Även om det har satsats mycket på anläggningen de senaste åren har Glenn ännu fler visioner som han skulle vilja förverkliga.
”Sorgebarnet” är pulkabacken, som han tycker har alldeles för skarp lutning och för tvärt slut, så den vill han gärna dosera om och kanske lägga till ett åkband vid sidan av backen för att undvika kollisioner.
Han vill också skapa ett anslutningsspår från universitetet via Porsön över bron till Björkskatan och Sinksundet, så att fler kan lämna bilen hemma.
Och så vill han asfaltera ett av spåren så att även rörelsehindrade kan ta sig ut i skogen.
Det går rykten inom kommunen om att det ska börja kosta pengar att åka i skidspåren. Så är det på många håll söderut. Men än så länge är det gratis.
Skidåkning är bred sport som vinner i popularitet hela tiden, kan de konstatera. Inte minst har intresset ökat bland damerna.
– Det är stor skillnad jämfört med när jag började. Då var det mycket snoriga gubbar ute i spåren och sura var de ofta. De hade ingen förståelse för att man behövde göra om spåren för att det skulle bli bättre för dem. Idag är det många fler damer som åker och ser det som en bra motionsform, säger Glenn.
De tycker att det råder en god stämning på anläggning idag, men att helt undvika konflikter bland skidåkare är svårt. Det kan vara någon som promenerar på skate-ytan så att den förstörs eller kör med draghund på tider då det inte är tillåtet.
Genom att skapa ett särskilt spår längs Hagaviksvägen där man ”får göra vad man vill” har de dock eliminerat de flesta konfliktorsakerna. Dit kan de hänvisa hundägarna, cyklisterna och fotgängarna som också vill ut och motionera på berget.
Även bland barnen står skidåkning som sport numera högt i kurs märker Fredrik som själv är aktiv i Råneå skidklubb.
– Problemet tidigare har ju varit att man har skickat ut barnen på skolans skidutflykter utan varken glid eller fäste och därmed tidigt väckt en avsky mot längdskidåkning. Idag är utrustningen mycket bättre, det finns vallningsfria skidor och töntstämpeln har tvättats bort i och med Kalla och våra andra svenska skidframgångar.
Någon elit finns inte i Luleå ännu, men han tror bara det är en tidsfråga. Möjligheterna att satsa finns.