Förskoleklasser i reflexvästar tar ivrigt plats på bänkarna invid Tomteverkstaden och Stortallen i Stadsparken i Luleå när det är dags för premiären av Lule Stassteaters julkalender. Det första ljuset i adventsstaken är tänd och det går ett sus genom den unga publiken när Tomtefar, Kjell Morin, tittar fram.
– Nu kan julkänslan infinna sig, säger Tomtefar och sjunger sången om smala, tjocka, lång, korta, mjuka och hårda paket medan snön yr över publiken.
Men julen är hotad. Tomtens fredsmojäng som sänder ut julefrid är trasig. TomteNisse (Patrik Häggström) och TomteStina (Nettan Öhrwall) försöker hjälpa tomtefar att fixa Fredsmojängen men lyckas istället ta sönder borrmaskinen. Publiken ropar och pekar mot tomteverkstaden.
– Det här är den bästa publiken, man får reaktioner direkt. Och det är viktigt att barnen får göra som de vill och inte känna att de blir hyschade, säger Christine Hemdal, regissör.
Ett ylande hörs och alla tomtar gömmer sig skrämt. Det är Skogsrået (Madeleine Johansson) som ylar. Hon förhäxar allt och alla har tomtarna berättat. Men Skogsrået är förstås inte ond, hon är bara ensam.
– Jag har en stor bod med massor av fina verktyg som jag inte får sälja till skogshuggarna, bara för att jag inte är exakt som dem, säger Skogsrået.
– Det är alltid en balansgång mellan budskapet och att det inte får bli för svårt, säger Christine Hemdal.
Julkalendern, som spelas varje dag fram till julafton, har spelats varje år sedan 1995.
– Stortallen och Tomtefar måste alltid vara med, men i år är det Skogsrået som är ny, säger Christine Hemdal.
Tack vare att TomteStina förstår att Skogsrået inte är elak kan hon hjälpa till att fixa Fredsmojängen. Hon är den som har de rätta verktygen och trots att hon är annorlunda hjälps alla åt. Julen är räddad.
– Men man behöver inte fredsmojängen för att sprida julkänsla, berättar Skogsrået. Man bär den inom sig och sprider den genom att vara en bra kompis, ge någon en kram och låta alla vara med och leka.
För tydlighetens skull innehåller sagan sådant som alla kan förstå.
– Jag vill få in mycket rörelse och musik. Vi har många nyanlända här i staden och jag vill att alla ska kunna förstå sagan, säger Christine Hemdal.
Stortallen avslutar med att berätta för tomtar och publiken att alla, oavsett vem man är eller vart man kommer ifrån, är lika mycket värda.