En vardagseftermiddag i november är det dags för Björkskatakyrkans personal och volontärer att planera högmässan kommande domsöndag, då kyrkan ska tas ur bruk. Det kallas för avlysning. Därefter ska byggnaden ut till försäljning.
De sitter runt ett bord i församlingslokalen, där vetebröd, kaffe och te är framställt.
– Jag är oerhört glad för era sångval som går i ljusets tecken. "Min frälsare lever, jag vet att han lever" – det är en väldigt kraftfull sång, säger domprosten Charlott Rehnman.
Nu för tiden har domsöndagen ett framåtsyftande budskap, påpekar hon. Det handlar om Jesu återkomst och är inte den tunga dag som den var förr.
Vad de särskilt måste öva på är det sista momentet i gudstjänsten.
– Det är då vi går fram till altaret och tar med oss det som vi orkar bära ut ur kyrkorummet. Det blir en stark symbolisk handling och det kommer att kännas i oss, säger hon.
De börjar diskutera vad som är möjligt att ta med ut. Dopfunten? Korset?
– Vi kanske borde prova i förväg så att vi inte tappar något, föreslår organisten Marina Svensson.
– Dopfunten är för tung. Men korset kan vi bära, fastslår Henry Granlund.
Han är 71 år och har varit frivillig kyrkvärd i över 20 år.
– Det känns i hjärtat att behöva vara med om att stänga kyrkan, säger han, men han tänker fortsätta som kyrkvärd i domkyrkan.
Ännu längre har församlingspedagogen Kerstin Lindmark arbetat. Hon började i Björskatakyrkan när hon var 26 år, nu är hon 62.
– Jag har accepterat det men det kommer att kännas jättesorligt då vi bär ut sakerna från kyrkan, säger hon.
När hon var ny på tjänsten i början av 1980-talet kunde det vara uppåt 100 barn i kyrkan en dag. Skolbarnen kom över på rasterna, de hade tre barntimmegrupper och två eller tre konfirmandgrupper. Det var aldrig tyst eller tomt.
– Visst finns det fortfarande ett stort intresse, men det är inte lika intensivt, konstaterar hon.
Ändå är hon säker på att kyrkan kommer lämna ett stort tomrum efter sig. De övriga håller med.
Körmedlemmarna i de tre körerna har tagit det hårt, berättar Marina Svensson.
– De är väldigt, väldigt ledsna. Några har slutat sjunga i protest. Det känner att det här är deras kyrka.
På det senaste tisdagskaféet anlände besökarna i svarta begravningskläder.
– Det känns jättetråkigt. Gemenskapen och alla som kommer hit och säger att ”det här är mitt andra hem” – det är speciellt på det sättet, säger Berit Karlsson som också är frivillig kyrkvärd.
Medan vi samtalar fälls det en och annan tår runt bordet.
En viss verksamhet kommer att finnas kvar en dag i veckan i baptistkyrkan en bit bort, men det blir inte samma sak.
Det finns flera orsaker till nedläggningen. Det handlar om sviktande medlemsunderlag i Svenska kyrkan totalt sett. Men också om ett behov av att se över kyrkans fastigheter så att de används mer samlat och optimalt. Just Björkskatakyrkan hade dessutom stora renoveringsbehov.
För 40 år sedan när Björskatakyrkan byggdes var närmare 95 procent av den svenska befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan. Idag är det bara 61,2 procent. I samma takt minskar intäkterna.
Att kyrkor läggs ner och att verksamheten måste minskas är naturliga konsekvenser. Ändå har förväntningarna på kyrkan inte minskat, upplever de, tvärtom.
– I och med att samhällets omsorg om de svaga faktiskt blir sämre söker sig många till kyrkan istället. För dem blir det en katastrof, säger diakonen Ulrica Vedin.
Hon vet att för en del Björkskatabor har kyrkan varit det enda sociala nätverket. Nu försvinner det.
Ulrica Vedin tror att det finns en stor omedvetenhet om hur omfattande insatser kyrkan gör.
– Vi finns alltid där vid katastrofer och i människors nöd och sorg. Vi delar ut mat till dem som inte har. Det är självklart för oss, för det är vårt uppdrag som kristna och vi frågar aldrig efter om folk är medlemmar eller inte. Men när pengarna inte räcker till, så kommer det stödet att minska.
– Vi är också en av samhällets största kulturbärare, betonar Marina Svensson.
Om utträdena ur Svenska kyrkan fortsätter i samma takt som de senaste åren kommer det inte dröja länge innan färre än 50 procent av svenskarna är medlemmar. Vad det beror på finns det olika teorier om.
– Det finns många som uttrycker en längtan efter att finna en tro, men känner ett främlingskap till kyrkan, säger Charlott Rehnman.
Sekulariseringen kan också hänga ihop med sådana saker som att kristendomsundervisningen har tagits bort ur skolan och att vi sätter vår tilltro till vetenskapen, menar hon. Det finns en utbredd uppfattning att kristendomen tillhör en förgången tid.
– Om man tänker på hur kyrkan framställs i media, så är det sällan bra saker som skildras. Det är alltid sådant som man själv som kristen inte känner igen sig i och det är klart att om bara de rösterna får höras, så tappar folk tron, menar Ulrica Vedin.
Det är dags att gå in i kyrkorummet och träna. De ställer sig i en halvcirkel runt altaret. Johan Vedin och Henry Granlund går fram och provar att lyfta ner korset från väggen.
De andra är oroliga för att det är för tungt och att de ska råka få korset i huvudet.
– Det går bra. Jag ska ju i alla fall inte spikas upp på det, skämtar Henry Granlund.
Alla tycker det är sorgligt, men nu finns det ingen återvändo.
– Jag kan känna både vemod men också tillförsikt. Jag tror inte att kyrkan dör. Jag tror att Gud är med oss och att det finns en framtid och ett ljus, precis som kören ska sjunga. Vår tro sitter inte i byggnaden och det tror jag mina vänner håller med om. Den sitter i vår gemenskap och vårt hjärta, säger Charlott Rehnman.