För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
Klockan är kvart över sju på kvällen och Ali Mahmoodi från Luleå har kommit med sin gode man för att genomgå en magnetkameraundersökning av sin knäled. Nyligen gjorde han tandröntgen hos en tandläkare i Piteå. De två undersökningarna ska visa om han är under eller över 18 år, något som har avgörande betydelse i asylutredningen.
Enligt hans gode man tycker de flesta ungdomar att det jobbigt med undersökningarna, men Ali Mahmoodi är lugn.
– Jag bryr mig inte om vad de gör. Jag vet hur gammal jag är. Det känns konstigt bara.
Hans gode man tycker egentligen att det är helt onödigt i det här fallet.
– Jag har aldrig tvivlat på Alis uppgivna ålder. Den märks på hans ibland ganska omogna sätt, säger han och ler menande åt honom.
Ändå är det nästan ingen som vågar avstå, för då skrivs de regelmässigt upp i ålder till 18 år.
– Det var efter Musikens makt som alla blev tvungna att göra åldersröntgen, förklarar Ali Mahmoodi.
Han stiger uppför trappen och in i vagnen med magnetkameran, där en ensam manlig personal jobbar febrilt. Han ligger efter i tidsschemat efter att ha undersökt ett hundratal ensamkommande ungdomar sedan igår. Gång på gång får han frågor om bokningar som inte är inlagda i systemet.
Han klickar på dataskärmen där en bild av någons knäled syns. En pojke reser sig från britsen och det är Alis tur.
En manskapsbod på hjul alldeles intill fungerar som väntrum. En afghansk flicka sitter bredvid sin gode man, en äldre kvinna. De har rest från Övertorneå.
Hela tiden kommer det nya ungdomar in genom dörren med sina gode män. Det är flera minusgrader utomhus och en pojke huttrar, men det är kanske inte enbart på grund av kylan. Hans ålder utreddes redan ifjol av Migrationsverket. Den ålder som stod på hans afghanska id-handling fastställdes och det kom ett skriftligt beslut på det. I samband med asylintervjun i september i år fick han beskedet att han även måste göra en medicinsk åldersbedömning, eftersom det kommit en ny och bättre metod. Tonläget höjs när han pratar om Migrationsverket.
Pojken har läst i sociala forum på Internet att det har hänt att röntgenplåtarna har blandats samman. Han har därför med sig ett USB-minne där han vill spara ner sin bild som säkerhet för att undvika risken för förväxling.
Han blir nekad och humöret sjunker ytterligare.
Med jämna mellanrum slås belysningen av i manskapsboden genom en tajmer och de måste söka upp en ljusknapp.
Flera har rest långt idag. Från Örnsköldsvik, Haparanda och Nordmaling.
– 40 mil enkel väg, säger gode mannen Carina Hortell bistert.
Hon är kritisk till att det ställs krav på de gode männen att resa så långt. Men det är ändå ett mindre problem i sammanhanget.
– Om de hade stått vid gränsen när de kom till Sverige och pekat med handen att där är röntgen, då hade det varit en sak. Men här ska vi investera dina och mina skattepengar i människor under två års tid för att sedan kasta ut dem.
Pojken Ramin som hon har skjutsat hit har fem vänner hemma i Nordmaling som fick avslag förra veckan.
En annan av pojkarna som hon är god man för har blivit kallad på åldersbestämning den 13 november – några dagar efter sin 18-årsdag.
– Vad är meningen med det?
Tilltron till den svenska rättssäkerheten är låg i den här manskapsboden.
– Det är skit med medicinska åldersbestämningar. Felmarginalen är 19 procent, i värsta fall på 27 procent, och om du gör en sådan åldersbestämning när du nästan är 18 år, då måste det vara totalt förkastligt, säger en god man från Boden upprört.
Ali Mahmoodis gode man instämmer:
– Det har varit så i flera fall att tandröntgen visar att man är över 18 år och knäundersökningen att du är under 18 år eller tvärtom. Då tycker inte jag att det är rättssäkert.
Ahmad Karimi från Luleå sitter tyst och väntar. Han är bekant från tidigare reportage och brukar vara lugn och vänlig i vanliga fall. Men ikväll glöder det till i ögonen när han får frågan om vad han tycker om att bli åldersbedömd.
– Ingenting. Men jag känner igen det från när jag var liten. När min pappa skulle köpa ett djur, en åsna eller ett får, då tittade han på tänderna för att se hur gammalt djuret var.
Känner du att det är så du blir behandlad, som ett djur?
– Ja, precis så.
Ännu en pojke stiger in i manskapsboden och nu är stolarna för längesedan slut. Han ställer sig och väntar innanför ytterdörren. Belal Ghenizade har rest från Haparanda. På frågan om hur gammal han är svarar han blygt:
– Jag är 15 år, fyller 16 år snart.
På rösten hörs det att han inte har passerat målbrottet.