Pojkarna är vuxna män sedan länge, de bor på samma gruppboende i Luleå kommun. Göta Forsmark och Sonja Larsson berättar att det tidigare inte har varit några problem för deras söner att få åka iväg på utflykter under sommarsemestern som innebär övernattningar, förutsatt att utflykterna planerats med mycket god framförhållning med tanke på personalens schemaläggning.
– För två år sedan var de iväg till Pajala marknad, de var tre brukare och två personal som var borta två nätter, berättar Göta Forsmark.
Men i våras blev de nekade av den nya enhetschefen på gruppboendet att låta pojkarna övernatta i en husvagn på Piteå havsbad tillsammans med en personal. Husvagnsutflykten skulle ske veckan efter midsommar.
Sonja Larsson berättar att hon tänkt dra sin husvagn till Piteå havsbad, sedan skulle hon och sonen vara där några dagar och sedan skulle Götas son och en personal från gruppboendet få komma dit och avlösa henne. På det sättet skulle hennes son få en veckas vistelse på Pite havsbad.
Enhetschefen sade nej.
– Hon slog fast att det skulle inte bli mer än halvdags utflykter, säger Sonja Larsson.
Göta Forsmark berättar att hon vänt sig till verksamhetschefen och frågat henne om enhetschefen kan bestämma sånt. Ja, det kan enhetschefen göra, var svaret hon fick.
– Verksamhetschefen föreslog att jag och Sonja skulle semestra själva i husvagnen med våra pojkar, berättar Göta Forsmark.
Det är ett förslag som de inte tänker acceptera.
– Det är verksamheten som ska anpassas efter våra ungdomars behov och inte tvärtom, säger Göta Forsmark.
Ingrid Renberg, ordförande för FUB, berättar att hon ringt runt till flera gruppboenden för att höra hur det fungerar med utflykter för brukarna.
– Ingen av de jag pratade med har nämnt att de bara får göra halvdagsutflykter. I de flesta fall verkar övernattningar med personal gå att lösa. Brukare på ett gruppboende hade övernattat i en stuga flera nätter tillsammans med personal, säger Ingrid Renberg.
Ingrid Renberg hänvisar till LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
– Där står det klart och tydligt att verksamheten ska ge brukarna full delaktighet i samhällslivet, att det ska finnas personal som behövs för ett gott stöd och att brukarna ska få möjlighet att leva som andra.
– Det verkar fungera olika beroende på vilken enhetschef man har och så ska det inte vara. Det är inte riktigt rättvist, säger Ingrid Renberg.