Sonja Åkesson in på livet
TEATERSonjas ansikte av Agneta Elers-JarlemanMusik: Gunnar EdanderMedverkande: Mirja Burlin och Fabian KallerdahlKulturens hus, LuleåTisdag 9 mars
Mirja Burlin gör en fantastisk skildring av poeten Sonja Åkessons strävsamma liv. Foto: Bengt-Åke Persson
Foto: Bengt-Åke Persson
Där fann hon äntligen de nycklar hon sökt så länge, möjligheten att sätta ord på sitt livsöde. En av hennes mest kända dikter är Vara vit mans slav och handlade om hennes och så många andra kvinnors situation i dåtiden Sverige. Kvinnor som ville leva och utvecklas, men fann sig fastkedjade vid spis och städskåp medan de väntade på att familjeförsörjaren skulle återvända hem från jobbet.
Sonja Åkesson slutade sitt liv i levercancer, djupt deprimerad. Kanske var det på grund av hennes kedjerökning och fäbless för rödvin - jag vet inte. Men förmodligen var det symptom på ett helt liv av försök att bedöva och stå ut med sin tillvaro.
Dikterna, böckerna, bilderna och pjäserna hon skrev var hennes enda säkerhetsventil. Hon var mor och maka, men framförallt poet.
I Sonjas ansikte möter vi Sonja Åkesson, gestaltad av skådespelerskan Mirja Burlin, i färd med att förbereda sin begravning. Den ska bli stor och pampig, som en sista hälsning till alla de bekanta som tycker att kvinnor ska föra en lågmäld tillvaro.
Men sedan reser vi blixtsnabbt tillbaka till barndomen, till dockor och syltkakor, till de kanske lyckligaste åren.
Vi får följa Sonja Åkesson kronologiskt, via alla giftemål, tillfälliga kärleksförbindelser och sökandet efter en identitet, en längtan efter att bli accepterad och älskad och jakten på lyckan. Mirja Burlin brister ofta ut i sång, ackompanjerad av pianisten Fabian Kallerdahl som också får agera motspelare emellanåt. Det är svärta i texterna, sorg och även uppgiven ironi.
Mirja Burlin tecknar en kvinna det inte går att slita sig från under den timmeslånga föreställnigen. Scenerna växlar i rasande tempo, replikerna faller om varandra och det är omöjligt att tänka på annat än Sonjas livsresa - denna dramatiska med ack så igenkännbara. Burlin skapar en frenetisk stämning, en nästan desperat air kring scenen.
Det blir förstås en sammanfattning av Sonja Åkesson, men den är briljant gjord. Och när jag går därifrån känns det faktiskt som om jag har fått en helt annan bild av denna ovanliga, vanliga poet.
Så jobbar vi med nyheter