Aksel dog i oktober 2014. Då var han bara 34 år. Sambon Carolina Setterwall började skriva om deras fem år tillsammans och ger nu ut en bok om livet med och efter Aksel, ”Låt oss hoppas på det bästa”.
Formen är inte olik dagbokens men texten är mer avslipad och stram och har mindre av stundens skrivimpulser. Där finns också en annan kronologi än i den sorts anteckningar man kastar ner när dagen är slut. Texten riktas dessutom till ett du, till Aksel.
För att vi ska få en uppfattning om vad hon förlorat och hur det påverkat henne återberättar Setterwall allt som hände mellan dem, från den kväll då de träffades på en våt fest i april 2009 och fram till oktober 2016.
Hon går från förälskelse och kärlek till samliv och död. Den första delen av deras historia krokas hela tiden ihop med vad som hände efter det att hon en morgon återfann Aksel livlös i sängen.
Vi hoppar mellan de två flödena och det blir väldiga, dramatiska skiften. Polisen kommer och räknar tabletter i burkarna för att kunna utesluta självmord. På nästa sida ger hon Axel den första presenten, en ugnsform. I det därpå följande avsnittet kommer släkt och vänner störtande för att ta hand om henne när ambulansen fört bort den döde.
Setterwall lyckas utmärkt när hon på det viset flyttar oss mellan de två förloppen. Skiftena blir halsbrytande men där finns samma tilltal, samma ton, samma rikedom på iakttagelser och samma flyt.
En hel kärleksfull armé rycker in och ordnar det praktiska, tar hand om spädbarnet Ivan, städar undan alla spår efter Aksel, möblerar om i sovrummet, lagar mat, handlar, tvättar, sköter kontakter med myndigheter och läkare, gör upp ett jourschema så att hon aldrig är ensam.
Setterwall minns eller uppfinner kolossalt mycket, varje tanke, varje samtal och de vardagliga bestyren vevas fram. Det är mycket imponerande, mängden infall, reaktioner och skarpa detaljer är överväldigande.
Hon ville ha en annan lägenhet och drev igenom det. Hon ville också ha barn, kanske senare, ansåg Aksel, men det blev som hon ville, där också. Hon tvingar även fram ett nytt lägenhetsbyte.
De tidiga nedslagen är månatliga, de efter Aksels död handlar om dagar, ibland timmar. Det är naturligtvis rätt tänkt. Före hans död försökte de med varierande framgång leva ihop och älska varandra som vilket annat par som helst. Det som sedan hände är unikt. Där har också berättelsen sitt centrum och där är tätheten som störst.
Efter tvåhundra sidor får berättelsen ett enda spår. Då återstår drygt en tredjedel av boken, de två år som följde efter Aksels död. Då möter hon också och börjar leva ihop med en ny man. Men för mig känns det nästan som en annan historia även om också den nya relationen naturligtvis speglar hennes väg ut ur sorgen.
Andra kan förstås ha hjälp av Setterwalls berättelse. Den innehåller tusen handgripliga tips och tankar om skuld, skam, vrede och bitterhet och om barnets och alla andra inblandades reaktioner. Allt är sett som genom en stor lins.