Det poliserna visste var att en person misstänktes ha misshandlats på isen och att personen låg ner. Första patrull framme vid norra hamnen var poliserna Stanley Linnerborg och Jessica Ejneborn Skär. Vid isbanans landgång finns kommunens sparkar som allmänhet, och även ordningsmakt, kan låna.
Ute på isen ser de personerna med rätt signalement, men de är långt ute, ungefär 500 meter.
– Vi måste ju fram och kontrollera, det låg nysnö på isen så det var väldigt halt, säger Ejneborn Skär.
Att springa var förstås första tanken.
– Sparkarna stod där lägligt. Jag sade till ledningscentralen: "Vi tar sparkar", säger Linnerborg, som avslöjar att han har begränsade erfarenheter av sparkstöttingskörande. Han kommer från Göteborg och har inte kört spark som vuxen, säger han.
– Men jag var ju först på plats så jag vet inte om det där betyder något, säger Linnerborg retsamt.
De gav sig iväg och hade nu fått stöd i polisen Pär Sandsten. Så ut mot de "misstänkta" sparkade tre poliser.
– Personerna på isen såg inte att vi kom de var på väg ut, och om de såg oss skulle de inte ha förstått att det var dem vi var ute efter, säger Ejneborn Skär.
Den första personen de nådde fram till konfronterades, stund senare var de också framme till den andra.
De två "männen" larmet gällde, visade sig vara en kvinna och en man, två turister som hade busat och brottats på isen.
– De skrattade och bad om ursäkt för uppståndelsen, vi skrattade vi också, säger Ejneborn Skär.
Efteråt funderade de på vad som hade hänt om det varit skarpt läge och om de hade varit tvungna att gripa någon.
– Vi hade löst det, men det hade sett ännu underligare ut om vi tvingats att frakta den gripne på spark, säger Sandsten.
De är överens om att spark vid detta tillfälle var det optimala färdsättet.
– Det fanns inget annat sätt just då, spark eller att springa på den hala isen. Men vi är vana att jobba under förhållanden som inte är optimala. Med spark gick det smidigt och fort, säger Ejneborn Skär.