Längst uppe i gymnasieskolan Hackspetten strilar vårsolen in mellan gardinerna. I klassrummet sitter 16 ungdomar och lyssnar uppmärksamt när läraren Emily Munyua pratar. De läser i en artikel i Luleå kommuns tidning, artikeln handlar om Ali Abdullah. Han har, liksom eleverna i bänkarna, kommit till Sverige som flykting.
– "Den 7 maj 2007 flydde han från Irak, ung, ensam och rädd." Ung, ensam och rädd är adjektiv, säger Emily Munyua.
I klassrummet har eleverna fem olika modersmål, persiska, arabiska, somaliska, pashto och dari. Somaya Tark, 17, är från Irak. Hon har arabiska som modersmål och säger att hon kämpar med att lära sig svenska. Men att hon genom sina klasskompisar har lärt sig persiska också.
– Jag har kommit till Sverige och så lär jag mig persiska, säger hon och skrattar.
Somaya Tark kom först till Åsele i Västerbotten och har varit i Sverige i ungefär tio månader.
På rasten gör eleverna te. De har inte någon större kontakt med de andra eleverna i skolan och dricker sitt te i klassrummet. Somaya Tark och Aniso Mohamed Hasan, 16, från Somalia, är de enda flickorna som ännu kommit ensamma till Luleå.
Flickorna är kompisar och bor i samma boende. Där bor en överväldigande majoritet av pojkar. Somaya Tark beskriver och skrattar.
– Killarna har tagit över tv:n. I går skulle jag titta på dans, men jag fick byta till fotboll istället, säger hon, och tillägger att det är ganska kul att titta på fotboll också.
Bara tre av eleverna har gått i svensk skola och då som mest sex veckor, ändå förstår klassen redan en hel del svenska. Mening för mening går de igenom texten. Arbetet med artikeln kommer att ta minst en vecka.
"En månad tog det för Ali att komma till Sverige. Först till Syrien och sedan över Medelhavet med båt och till sist flyg till Stockholm."
– Är det någon här som har åkt båt över Medelhavet för att komma hit? frågar Emily Munyua. Hon får jakande svar från några av eleverna
Emily Munyua har bara jobbat i skolan i Luleå kommun några månader. Hon utbildade sig till lärare, men arbetade sedan med annat, osäkra vikariat i skolans värld lockade inte. Men efter ett tag ökade också osäkerheten i det arbete hon hade och hon såg sig omkring efter lärarjobb. Som lärare i svenska, religion och svenska som andraspråk, är hon attraktiv. Hon fick tre jobb, men i januari började hon på Hackspetten.
Förutom Munyua arbetar kemiingenjören Kawthar Hadi i klassen. Hon är lärare och har kunskap i arabiska. Kawthar Hadi kom till Sverige som 17-åring tillsammans med sin familj och har gått på Hackspetten själv. Efter fem år i Uppsala med studier och ett år i Göteborg, är hon nu tillbaka i Luleå. Hon trivs med jobbet.
– Jag känner igen mig själv när jag kom hit. Att inte kunna språket är ju en sak, men det som är svårast är att förstå kulturen. Jag känner igen nyfikenheten och hur ambitiösa de är.
Arbetet med de ensamkommande flyktingungdomarna har också påverkat henne på ett annat sätt.
– Jag längtar tillbaka till mellanöstern, till Iran och Syrien.
Emily Munyua berättar om hur ambitiösa klassen är.
– De vill inte gå hem när vi slutar, de stannar gärna kvar för att jobba vidare.
Undervisningen handlar om att träna elevernas språk. De får frågan om hur de tänker om ensamhet. Flera säger att ensamhet är bra ibland, den valda ensamheten. Somaya säger att hon är trött på att vara ensam.
Så pratar de om vänskap. AliJoozjani får applåder när han säger att han fått många vänner i skolan och klassen
– Man ska vara snäll mot varandra. Vänner spelar roll i livet säger, Ali Karimi, 16.
Så blir det lunchrast och Emily Munyua läser matsedeln.
– Idag är det är det lax, det är fisk. Det är en rosa fisk som serveras med sås, säger Emily Munyua ritar en fisk på tavlan.
– Nä, det är inte en gris, säger hon och skrattar åt sin teckning.
– Ni behöver inte äta vegetariskt idag.