Där arbetade kvinnliga och manliga konstnärer tillsammans på sätt som var unikt vid den tiden. Dit kom musiker och författare, bland annat August Strindberg. På Waldemarsudde visas i sommar en underbar utställning med verk från Grez , om det lilla samhället sju mil söder om Paris kallas. Min fascination har vuxit under läsningen av, och tittandet i, de två böcker om Grez jag köpte på museet.
Paris var under 1800-talets sista decennier världens huvudstad för konst. Upproret mot etablissemangets konst var avgörande för succén. När Édouard Manet lämnade in målningen ”Frukost i det gröna” till den salongen blev den refuserad. Under de följande åren refuserades andra konstnärers verk av liknande skäl. Så där fick man inte måla, sade tidens konstdomare. Målningarna uppfattades som ofärdiga. De var bara impressioner. Det nedsättande ordet togs upp av de refuserade konstnärerna. De blev impressionister. På 1870-talet antogs flera av deras målningar och under de kommande åren dominerade impressionisterna konstscenen.
Det som hände i Paris rapporterades det om i svenska tidningar från korrespondenter, som antingen bodde i staden eller ofta reste dit. När de unga svenska konstnärerna reste till Paris för att studera upptäckte de och entusiasmerades av de franska impressionisterna. De målade inte bara i staden utan sökte sig gärna till den omkringliggande landsbygden. Inte långt från Grez fanns en fransk konstnärskoloni, men det var dyrt att bo där och de svenska konstnärerna talade inte franska. I Grez fanns konstnärer från Irland, England och Nordamerika och dit anlände många konstnärer från Norden. De flesta var svenskar.
Ett viktigt inslag i impressionismen var landskapsmålningar. Friluftsmåleriet innebar att konstnärerna tog med sig sina stafflin, dukar, penslar och färgtuber ut i naturen. Helst på sommaren i fint väder, men vissa konstnärer klarade även mindre bra väder. ”Fröken Julia Beck har begifvit sig till Grez. Der trotsar hon heroiskt klimatets oblidhet genom att utföra en större taffla i fria luften”, skrev Johan Christian Janzon i Stockholms Dagblad. Han vistades ofta i Grez och skrev återkommande om den svenska konstnärskolonin. Julia Becks målningar finns inte bara på samlingsutställningen från Grez-sur-Loing utan även i ett eget rum på museets översta våning.
Inte måla exakt som det är utan fånga din personliga uppfattning. Blunda ibland och skapa din vision av det du ser, som en av konstnärerna uttryckte det. De inspirerade varandra. En konstnär berättade om hur en kollega som kom förbi blev tillfrågad om vad han tyckte. Han tyckte om målningen, men ett avsnitt tyckte han saknade något, men han kunde inte förklara, men han kunde måla sin kritik och ”i en enda lysande demonstration gjort vikten av vibration och ljusbrytning i landskapsmåleriet klart för mig … Det var också som om ett fönster hade öppnats i min egen själ.”
Öppenheten omfattade inte bara det konstnärliga skapandet utan även den sociala samvaron. Måltiderna var ofta gemensamma, dans och musik var det flera dagar i veckan. De vandrade i naturen, paddlade, rodde och badade i floden tillsammans. Det märks på utställningen. Glädje och kärlek till naturen. Konsthistoriker är oeniga om det utvecklades en särskild stil i Grez, men att konstnärerna utvecklades under vistelsen råder inget det tvivel om. Det är spännande att se samma motiv hos flera konstnärer. Bron i byn lockade och trädgårdarna, floden, husen, ängarna och blommorna. Man förstår att det var trevligt på sommaren när solen svepte sitt ljus över fälten. Oftast var det vackert ljus men Christian Krogh målade huvudgatan i regn.
Carl Larsson bodde länge i Grez. Där träffade han Karin Bergöö som blev hans hustru. Där fick han sin konstnärliga ”omvändelse”: ”Jag såg för första gången naturen. Jag kastade bisarrerierna på sophögen och mina märkvärdiga idékombinationer i sjön. Där må de ligga. Nej, nu har jag gett stora famnen åt naturen, den må vara hur enkel som helst. Den ynglande, brunstiga jorden skall nu bliva föremålet för mitt måleri.”
Varför bildades en konstnärskoloni i Grez? För att konstnärer är bra på att hitta det konstnären L. Birge Harrison skrev om det lilla samhället söder om Paris: ”Världen är full av härliga skrymslen och vrår som blir en fest för ögat om de dokumenteras med kamera och palett.”