På kartan liknar Finland en kvinna, därav namnet Finska jungfrun. I ”kjolen”, i jämnhöjd med Hälsingland, ligger landskapet Tavastland med sin största stad Tammerfors. Enklaste sättet att resa dit med rent samvete är att ta nattåget Kolari–Helsingfors.
De finska tåg- och vägsträckningarna nosar inte upp sevärdheter, de går raka vägen mest genom skogar och enahanda myrmarker – och tågen går – så efter Kemi gör man klokt i att sova. Eller tänka på tavastländska nybyggare som vandrade till Tornedalen eller torpare som flera hundra år senare tog till vapen i inbördeskriget 1918 som avgjordes i Tavastland.
I ottan möter man bruset av Tammerfors, Finlands tredje stad med drygt 200 000 invånare. Av trafiken som nu är ett kaos på grund av det hårt kritiserade och i mitt tycke onödiga spårvägsbygget längs med huvudgatan. Och av allt vatten, blandad byggnation, parker, torg och matställen. Någon genuin finsk bar à la Kaurismäki kanske också finns att hitta. Tammerfors är en mycket färgstark stad.
När Gustav III besökte
Tavastland för att diskutera eventuellt stadsbygge där framhävde lokala talesmän landets kornbod med rika linodlingar, tillgång till malm och forsen som förenar de stora insjöarna Näsijärvi och Pyhäjärvi. Här skulle östra rikshalvans Norrköping byggas. Och så blev Tammerfors till år 1779.
Både Tammerfors och Norrköping är gamla arbetarstäder som värnar om sin historia utan att glömma symfoniorkester och teatrar. När de stora textilfabrikerna Tampella och Finlayson lades ner gjordes de om till lättillgängliga kulturcentra för både vanligt folk och kulturutövare. Nu är de gamla vackra tegelbyggnaderna stadens absoluta hjärta.
Scenkonsten är ändå den starkaste kulturgrenen. I början av 1900-talet grundades både Tammerfors Teater och Tammerfors Arbetarteater. Båda har imponerande tittarsiffror och trogna besökare; båda har varit scener även för faktiska våldsamheter och tagit ställning för var sin sida politiskt. Arbetarteaterns första föreställning var ”Arbetarhustrun” av Minna Canth, en radikal kvinnosakskvinna. En pikant sevärdhet inom Arbetarteatern är det nyrenoverade museet tillägnat Lenin som besökte Tammerfors och bodde inom teatern.
Den mest älskade teater-
lokalen är ändå Tammerfors sommarteater på den lummiga Pyynikki-åsen. Redan på 1960-talet fick den ett roterande auditorium. Ut-över folklustspel spelar man klassiker och dramatiseringar av Väinö Linnas produktion. Jag har själv som tonåring sett ”Okänd soldat” på Pyynikki, tagen av både pjäsen och veteranpublikens öppna tårar.
Just nu pågår den traditionsenliga teaterfestivalen. Större produktioner från ett tiotal länder och ett otal andra evenemang, konserter och föreläsningar fyller stadens lediga ytor från teatersalonger till kaféer, gräsmattor och forsstränder. Tornedalsteatern i vardande har också besökt staden med Mikael Niemis ”Utsjungningen”.
Tammerfors store son är Väinö Linna som innan sin författarkarriär arbetade på Tampella. Även efter succéerna besökte han sin gamla arbetsplats för de livsviktiga samtalen med arbetskamraterna, ända tills att han tragiskt nog genom sjukdom förlorade talförmågan. Nu vilar han på Kalevankangas begravningsplats med dess dramatiska historia från april 1918. Många gamla gravstenar bär spår efter de intensiva slutstriderna där. I dessa stupade även ett antal svenska frivilliga på den vinnande vita sidan, bland annat Olof Palme den äldre, farbror till statsministern. De röda dumpades i en anonym massgrav men har nu även de fått en minnesstaty.
Vad är då ett måste i mitt Tammerfors? Det är stadens stilrena domkyrka i gråsten ritad av Lars Sonck med dekorationer av Hugo Simberg och Magnus Enckell. Ormen i takvalvet, de nakna pojkarna med tärda ansikten bärandes på lövgirlander (med Tammerforsbor som modeller) och Simbergs målning ”Sårad ängel” förlorar aldrig sin
effekt på mig. Domkyrkan ligger i en forna arbetarstadsdel med hårda strider under inbördeskriget – som om konstnären kunnat förutse detta när han målade tavlan cirka tio år innan tragedin i Tammerfors.
Anneli Mäkinen
kulturen@nsd.se
Fotnot
Att läsa:
Väinö Linna: trilogin ”Här under polstjärnan”
Lars Sund: ”Eriks bok”
Heikki Ylikangas (historiker):
”Vägen till Tammerfors”