Tid är lyx - därför väljer familjen en hyresrätt

Familjen Andersson-Sundström har gjort ett noggrant övervägande. För dem är det hyresrätt som gäller. - Tid är en lyx. Här slipper vi underhåll och går frysen sönder ringer vi bara Lulebo, säger Viktoria Andersson. Tvåvåningshusen på Porsön ser nyrustade ut. De kornblå dörrarna med ett litet runt fönster kontrasterar fint mot de gula väggarna. Vi går upp för trappan och ringer på hos Viktoria Andersson, Karl-Einar (kallas Kålle) och barnen Alma, 4, Johannes, 7, och Amanda, 10, alla med efternamnet Sundström. Vi kliver in i den limegröna hallen och vidare in i den ljusa femrumslägenheten. - Det är just det jag gillar så mycket, att det är stora fönster på båda sidor av lägenheten. Och att det är så öppet, säger Viktoria Andersson. Överhuvudtaget är hon nöjd med planlösningen, där det stora sovrummet ligger i ena änden och de övriga sovrummen i den andra. Där finns också en extra toalett. - Det blir bra när barnen blir äldre. Då behöver vi inte bli så störda om de har senare vanor än oss. Och så har de den stora balkongen som de använder mycket sommartid. - Jätteskönt att sitta lite högre upp, det blir inte så mycket insyn. Man får vara ifred, här kan man ligga och sola, säger Viktoria Andersson. Hon, Karl-Einar och Amanda, som då var ett år, flyttade till Luleå 1997, när Viktoria började lärarutbildningen. Det var av ekonomiska orsaker de valde hyresrätt, men planen var att flytta till hus när studierna avlutats. Att det blev Porsön berodde just på att Viktoria skulle studera. - Både jag och Kålle kommer från Kiruna. Vi hade knappt varit här i Luleå, möjligen på shoppingresa, men vi visste ingenting om bostadsområdena. Så småningom kom även de två yngre barnen och det gick bra att bo kvar i trean. De tänkte ta ett beslut om var de skulle bo först när Viktoria var klar med studierna. - Vi inredde klädkammaren, där sov Kålle och jag. Men så småningom blev det trots allt för trångt och familjen tog sig en rejäl funderare. Så föll valet på en större lägenhet i samma område. Det blev ett medvetet val efter noggrant övervägande. De tittade på hur andra bodde, diskuterade och kom fram till att tiden är viktig. Den som man inte har så mycket av. Tid är livskvalitet. Och de ville inte sitta där med risk för vattenskador och mycket underhåll. - Jag älskar Porsön. Jag känner mig trygg här. Det är nära till allt. Affär, skola, dagis. Här bor blandat med folk. Just här är det många barnfamiljer och det är flera som jobbar på universitetet, från olika länder. På öppna förskolan som fanns då när barnen var mindre lärde jag känna mycket folk och via kyrkan har vi också träffat många. Det tar ju lång tid innan man känner att man trivs, ungefär fem-sex år, skulle jag säga. Att byta bostadsområde i Luleå är som att flytta till en annan stad, tycker Viktoria. Då måste man byta dagis och skola och bygga upp ett nytt umgänge. De tyckte om femman, men den var nedrökt och reparationsfonden var tömd. Så de bestämde sig för att renovera lite själva, kök, hall och vardagsrum. - Vi gjorde det innan vi flyttade in, skaffade barnvakt och målade, tapetserade. Köksluckorna var alldeles gula efter att de tidigare hyresgästerna stått vid fläkten och rökt. I dag ser lägenheten fräsch ut. I både köket och vardagsrummet har de satt upp stormönstrade fondtapeter, en sorts utropstecken som skapar karaktär åt lägenheten. Mönstrade gardiner och kuddöverdrag samt draperier både framför en garderob och i barnens våningssängar blir färgklickar. - Jag tycker om textilier. Man kan ha ljusa väggar och låta tygerna ge färg och de är ju lätta att byta ut, säger Viktoria. Hon har under en tid arbetat som lärare, men arbetsmarknaden är svår för en senarelärare med inriktning SO och svenska, så nu går hon en påbyggnadsutbildning till förskollärare, där det finns fler arbetstillfällen. Karl- Einar har fast arbete. - När jag är klar siktar vi på att köpa ett sommarhus mellan Luleå och Piteå. Då får vi båda delarna. Bekvämligheten med att bo i hyresrätt samtidigt kan vi på sommaren och helger kan vara ute mycket och få utlopp för vår odlarvilja, till exempel ett litet potatisland. Det ska inte vara så långt bort, nära vatten så att man kan åka båt och fiska. Än så länge nöjer de sig med husvagnen som de åker ut med då och då, ibland ställer de upp den vid Karl- Einars systers sommarhus i närheten av Piteå. Det är många som säger att när Viktoria är klar med sina studier så ska de väl köpa hus? - Det tas som för givet. En del tycker att vi är lite konstiga som inte vill ha hus. Det är ju skillnad i Stockholm, där jag bodde ett tag. Där är det naturligt att bo i lägenhet, men här uppe ska man bo i villa, i alla fall om man har familj och barn. Men alla måste ju få göra sitt val, säger Viktoria Andersson.