Min syrra deklarerade stolt häromdagen att hon minsann skulle lägga ner Facebook. Hon var less på att ständigt sitta med ett nylle i telefonen och orkade dessutom inte se allas ”sommarlycka” i bilder och klämkäcka statusuppdateringar dag ut och dag in.
Hon menade att hennes eget liv kändes så trist i jämförelse.
För vad kan konkurrera med strandmys i solnedgång, med bubbel och själsfrände. Eller perfekta ungar som bakar scones till utvilade morsor och dessutom tar hand om disken efteråt. Eller alla suuupergoda vänner som i något slags mobilfilter samtliga ser ut som att de hör hemma i en ölreklam eller åtminstone i en Dressmanbutik.
”Härligt”, sa jag. ”Skönt att lägga ner skiten”.
”Jo”, svarade hon. ”Men jag ska tillåta mig själv att gå in en gång om dagen”.
Inte meningen att ”outa” min syrra här. I själva verket är jag lika fast jag.
Det är lite pinsamt det här, men jag har faktiskt börjat tänka i Facebook-statusar.
Som när jag var ute och sprang på landet för något år sedan. Det var flugor över allt och med ett par kilometer kvar kom jag på den fantastiska statusen:
”Det var så mycket flugor på min löprunda att jag var tvungen att springa för att bli av med dem”.
Jag var så nöjd med den där frasen. Jag sprang för mitt liv. Log förväntansfullt med svetten rinnande. Längtade efter att få sätta på datorn. Skriva de tjugo orden.
Invänta likes.
För åtta år sedan, när jag gick med i Facebook, fick sju-åtta likes för en bild eller en status räknas som bra betalt. Då kunde man somna nöjd.
Nu krävs det något i stil med 70-80 för att livet ska vara värt att leva.
Kanske överdriver jag lite. Men ni vet vad jag menar. Det har gått för långt. Den skönaste humorn krävs, den perfekta bilden, den största lyckan, snyggaste träningskroppen, klockrenaste ironin och bästa familjen. Hur mycket klarar en människa av egentligen?
Kanske min syster är inne på något.
Jag är redan beroende av chips, cola light och Familjen Kardashian. Kanske borde jag lägga ner detta osunda leverne.
Någon mer som är på? Här är min tolvstegsmodell:
1. Lägg undan mobil, dator och läsplatta.
2. Leta fram en bra bok (ser ut lite som en tjock läsplatta men med texten på pappersblad).
3. Försök att konversera med varandra inom familjen (de som bor i samma hus eller lägenhet).
4. Jag sa: Lägg undan mobilen (att leta pokemons är ingen ursäkt).
5. Ta en skogspromenad (brukar finnas gröna, trädrika områden utanför stan).
6. Börja träna (att leta pokemons räknas inte).
7. Umgås med vänner (enligt Facebook finns det några hundra att välja bland).
8. Men för helvete människa, mobilen!
9. Skriv brev till dina gamla vänner, alternativt flaskpost.
10. Städa toaletten.
11. Släng mobilen i toaletten.
12. Jag skojade bara. Låt sambon städa toaletten, men släng mobilen.
Så där ja. Lycka till.
PS. Du som läser den här krönikan på fejjan. Bjussa nu på ett gilla så att jag inte blir av med mitt jobb. DS.