Anders Persson är säkert en bra person. Att han av många sökande valts att leda kultur- och fritidsförvaltningen i Luleå borgar för det. Men nog är det en detalj som skaver: han bor i Sävar utanför Umeå, med tillägget att han har en lägenhet i Luleå.
Har vi inte hört det förut? Senast för ett år sedan då styrelsen för Norrbottensteatern anställde en ny chef, som villkorade att han skulle bo kvar i Stockholm. Och det gick ju inte så bra. Han försvann ganska snart. Den tidigare chefen bodde också kvar i Stockholm och åkte hem på helgerna. För att använda en sliten fråga: Vad ger det för signaler?
Under Högskolans/universitetets första år fick vi veta att professorer och andra lärare inte behövde bo i Luleå. Det gick bra att pendla. Det gjorde det inte alls skulle det snart visa sig.
Och när det gäller stafettläkarna har vi lärt oss att det kostar mycket och ger dålig kontinuitet vilket drabbar patienterna.
Under min tid på SVT deltog jag i flera rekryteringar av chefer och den första fråga vi alltid ställde till sökande söderifrån var: Är du beredd att flytta hit?
Varför är detta viktigt? Ska man lära känna en stad, institutioner, människor, levnadsmönster är det nödvändigt att man delar vardagen eller rättare fritiden. Det är då det ges tillfälle att fördjupa sig i tidens frågor och problem.
Det är utanför arbetsdagen, ofta på helgerna, som just kulturen och fritiden spelar roll i människors liv.
Därför borde det vara självklart att den som styr över aktiviteter som ryms under kultur- och fritidssektorn finns med och delar Luleåbornas villkor. Alla dagar i veckan.