Luleå barn- och ungdomsteaterfestival pågår den första veckan i maj och tar i anspråk alla tre scenerna på Norrbottensteatern. Det blir under dessa dagar en radikal föryngring av den annars övre medelåldriga teaterpubliken.
Dessutom kommer föreställningar för den unga publiken också att ges i teaterhögskolan och balettsalen.
De deltagande teatrarna och teatergrupperna kommer främst från de norra delarna av Sverige, Norge, Finland och Ryssland.
- Det finns ett nordkalottperspektiv. Jämna år arrangeras en barn- och ungdomsteaterfestival också i Lund. Nu är det här i Luleå och tanken är att festivalen här ska återkomma vartannat år, säger Karin Enberg.
Hon beskriver festivalen som egentligen en scenkonstfestival. Hans Eriksson är producent för festivalen och ser också möjligheter att Luleåfestivalen kan bli återkommande.
- Vi har märkt att det är många grupper som vill komma hit och spela. Under festivalen ska det också synas på ute stan att det pågår en teaterfestival, säger han.
Festivalen säger sig rikta sig till en publik från 0 till 19 år och de olika pjäserna vänder sig till olika åldergrupper. Tornedalsteatern har ingen undre åldersgräns för sin föreställning Kainos sång medan Norrbottensteatern anger att den lämpliga publikåldern för Findus flyttar ut är upp till 100 år.
Den pjästitel som ger mest vuxenintryck är Profilteaterns Om nu kärnfamiljen är så jävla fet varför behöver den då så mycket propaganda? och som är en samhällskritisk föreställning.
Det blir inte bara föreställningar under festivalen. Varje dag bjuds också på föreläsningar och en av dem handlar om att utbilda teaterledare.
- Visionen med teaterledarutbildning är att det inte ska spela någon roll var man bor i Norrbotten, att det ska finnas teater överallt, säger Rolf Markström i Teater Milla som arrangerar utbildningen.
Det blir busstransport av 1 600 barn från Norrbottens samtliga 14 kommuner under festivalveckan. Kan då alla förstå också föreställningarna som ges i ryska och finska uppsättningar?
- Ryssarna spelar på svenska. Sedan är det ren dockteater utan ord. Svårast kanske det blir med den nordnorska dialekten, säger Hans Eriksson.