Henrik Pontoppidan fick Nobelpriset 1917 för sina ”fullödiga framställningar av nutida danskt liv”. Han fick dela priset med landsmannen Karl Gjellerup. Det var första gången som två författare fick dela på såväl äran som prispengarna. Duon var även de första danska författarna att tilldelas priset.
Sägas bör att Pontoppidan är väl ihågkommen i Danmark, där räknas han som en av de stora och hans böcker kommer fortfarande i nya utgåvor. Då är det sämre ställt med kollegan Karl Gjellerup, som räknas till de bortglömda även i hemlandet. Ironisk med tanke på att Pontoppidan egentligen inte skulle ha fått priset. Det var Jakob Knudsen som hade första tjing att dela priset med Gjellerup, men när Knudsen samma år dog var Pontoppidan förste reserv.
I Sverige var det mycket längesen som Pontoppidan kom i nyutgåva, intresset här är med andra ord svalt. Så sent som förra året gjorde Billie Augusts filmatisering av författarens romansvit ”Lycko-Per” biosuccé i Danmark, men i Sverige släpptes den nu i våras direkt på Netflix.
Henrik Pontoppidan föddes 1857 som son till en jylländsk präst. Att predika herrens ord låg i släkten, men Pontoppidan vägrade dra på sig prästkappan. Han försörjde sig i stället som journalist och som lärare innan han kunde författa på heltid. Tillsammans med författare som Henrik Ibsen, August Strindberg och George Brandes var han en del av det moderna genombrottet i Norden.
Pontoppidan tyckte som ung man att den danska samtidslitteraturen var kass, eftersom den kännetecknades av ”en lyrisk förruttnelseprocess”. Själv tillhörde han den realistiska skolan och skrev osminkat och pessimistisk om danska bönder. Vanligt folks öden, tankar och idoga strävan var hans huvudintressen. Om Emilé Zola var Frankrikes sociala samvete, då var Pontoppidan Danmarks. (TT)