Varje år tar Ulla Vanhaniemi, 78 år, på sig rejäla promenadskor och åker in till centrum för att lyssna på tal och demonstrera. Rutinen har varit den samma i 50 år.
– Jag känner en sådan glädje att få gå i förstammajtåget för gemensamma mål. Det känns bra i hjärtat, säger hon.
Ulla Vanhaniemi växte upp i ett vänsterhem Kassa i Tornedalen som ett av sju syskon.
– Vi har tre olika partifärger i syskonskaran. Vi har fått en väldigt demokratisk uppfostran, att bli medvetna individer och göra rätt för oss i samhället.
Hon tyckte det var roligt att se när föräldrarna klädde sig fina för att åka till Pajala och gå i VPK:s demonstrationståg. När hon var i tioårsåldern började hon vilja följa med.
1967 flyttade hon till Luleå och blev aktiv i Socialdemokraterna.
– Frida Berglund, vår riksdagskvinna från Bergviken sa till mig: ”Nu Ulla har du kokat kaffe åt gubbarna nog länge, nu vill vi ha dig med i kommunalpolitiken – vad vill du jobba med?”
Ulla Vanhaniemi valde byggnadsnämnden där hon satt i tre mandatperioder.
De första åren kunde det vara 1000-tals personer i tåget, minns hon, men på senare år har deltagandet minskat kraftigt.
– Jag tror att politikerna är för osynliga. Förstamajtågen behöver förnyas och vi måste hitta ett nytt sätt att mötas i politiska frågor. Gör vi inte det är demokratin i fara.
Att Nordiska motståndsrörelsen får demonstrera i Boden den 1 maj tycker hon är illavarslande.
– I min värld ska de aldrig släppas fram. De är fascistiska, främlingsfientliga och kullkastar alla våra begrepp. De har kommit till för att störa och göra folk rädda.
Själv tänker hon fortsätta demonstrera på den 1 maj så länge hon lever.
– Det handlar om framtiden för mina barn och barnbarn.
1939 blev den 1 maj en allmän helgdag i Sverige, men historien startade redan 1886 i Chicago. Över 350 000 arbetare gick ut i generalstrejk i början av maj och krävde åtta timmars arbetsdag. Polisen grep in och sköt ihjäl sex obeväpnade strejkande.
Som en reaktion på det gick arbetare över hela USA ut i demonstrationståg för att protestera mot polisens brutalitet. På torget Haymarket i Chicago kom 180 poliser för att upplösa folksamlingen. En bomb kastades in bland poliserna som i sin tur öppnade eld mot folksamlingen med ett okänt antal döda som följd.
1989 i Paris beslutade Arbetarinternationalen, en sammanslutning av europeiska socialdemokrater, att arbetare världen runt skulle samlas 1 maj och demonstrera för åtta timmars arbetsdag och för att fortsätta arbetarrörelsens kamp för bättre arbetsvillkor. Påföljande år uppstod en våg av demonstrationer över världen, så även på några orter i Sverige, där Socialdemokratiska partiet och LO nyss hade startats.
Arbetstiden i de svenska fabrikerna i slutet av 1800-talet var 10–12 timmar om dagen och arbetsmiljöerna hälsovådliga.
I boken ”Första maj 1890 1980” beskrivs det första 1 maj-tåget i Stockholm. 30 000 personer marscherade till Gärdet för att lyssna på Hjalmar Brantings tal.
På plakaten stod texter som hade formulerats under Arbetarinternationalen i Paris: "Åtta timmars arbete! Åtta timmars fritid! Åtta timmars vila!"
Andra paroller var "Tryggad föreningsrätt", "Arbetsfri första maj", "Bröd, arbete, fred".
Ackompanjerade av en blåsorkester sjöng demonstranterna ”Arbetets söner”.
Kravet på åtta timmars arbetsdag i Sverige gick igenom år 1919.
Även i Norrbotten började man tidigt med demonstrationståg.
I Norrbottens-Kuriren 2 maj 1899 refereras förstamajdemonstrationen i en oansenlig notis: ”Demonstrationen igår hade rönt en ganska liten anslutning. Ett eller annat tusental människor var nog på benen, men själva tåget torde hafwa räknat ungefär 300 deltagare. Allt gick efter förut bestmämdt program.”
Att demonstrera var dock ingen lagstadgad rättighet vid den tiden. Inte förrän 1956 antogs lagen om allmänna sammankomster, där även rätten demonstrera reglerades.
Jan-Ivar Johansson, 68 år, ordförande i Sunderbyns S-förening och ledamot i kulturnämnden i Luleå, har demonstrerat på den 1 maj i 40 år. Hans pappa var med vid demonstrationerna efter skotten i Ådalen och faderns berättelse om det har gjort honom motiverad att fortsätta arbetarnas kamp.
I Luleå de senaste decennierna har banderollerna och plakaten inspirerats av den allmänna socialdemokratiska politiken och man har bjudit olika talare utifrån som talar om den, berättar han.
Ofta har budskapen gällt bostadspolitik, jobb, välfärdsfrågor och sjukvård.
– På 60-talet var Vietnamfrågan stor. På 70-talet var det mycket om arbetsskydd och inflytande i arbetslivet, det som senare ledde till Medbestämmandelagen, berättar han.
Ett starkt minne han har är från tiden när han höll på med allemansradio för Socialdemokraternas räkning i Luleå och Olof Palme kom för att 1 maj-tala i början av 1980-talet.
– Jag fångade Olof Palme när han kom ut från flyget på Kallax och gick och gjorde en intervju med honom fram till Vip-rummet. På så vis klådde jag alla andra journalister, berättar han leende.
I år kommer Jan-Ivar Johansson först att marschera i tåget i Luleå och sedan åka vidare med partiets inhyrda buss till Bodens 1 maj-tåg för att manifestera mot fascism. Detta som ett svar på att Nordiska motståndsrörelsen har fått tillstånd att demonstrera i Boden.
– Nazism och fascism är ju den våldsammaste ideologi som finns, jämförbart med IS. Det är väldigt sorgligt att man inte har lärt sig av historien. Det är en ständig kamp som måste föras för demokrati och fred, säger Jan-Ivar Johansson.