För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
När Vi står inte ut- rörelsen insåg att det saknades siffror på antalet självmord och självmordsförsök bland ensamkommande ungdomar började de själva räkna. De har fått in rapporter om 11 fullbordade självmord och 120 självmordsförsök från 2015 fram till nu.
– Det är också många ungdomar som har ”försvunnit” och av dem vet vi inte hur många som lever. Vi är rädda att våra siffror bara är toppen av isberget, säger Kinna Skoglund, talesperson för rörelsen.
Andelen som lider av psykisk ohälsa är 100-procentig bland ensamkommande ungdomar som fortfarande befinner sig i asylprocessen, konstaterar hon.
– Det går inte så som systemet fungerar just nu att må bra. Man kan inte låta ungdomar vänta så länge på ett livsavgörande beslut och dessutom flytta runt dem som saker och låta dem bli bemötta så känslokallt som de blir.
Är ungdomarna under 18 år har kommunen och socialtjänstens ansvar för dem, men när de blir myndiga förlorar de sina gode män och hamnar utanför de normala trygghetssystemen.
– De har inte tillgång till BUP längre och vuxenpsykiatrin har ingen beredskap för dem. De får tabletter, men jag har aldrig hört talas om någon som faktiskt får stöd av vården, säger Kinna Skoglund.
Hon menar att det finns en vanmakt även hos vårdpersonalen, eftersom de i praktiken inte kan göra något åt ungdomarnas situation.
– Om inte någonting händer inom de närmaste månaderna, kommer antalet självmord bland ungdomarna att explodera. Och i civilsamhället som lyfter och bär de här ungdomarna ser jag framför mig massjukskrivningar och massuppsägningar, vilket kommer att göra att ungdomarna inte har någon alls att stötta sig mot.
Hon ser dagligen hot om självmord från ungdomar, både på Facebook och i privata meddelanden direkt till henne och tror inte att det är ett utslag av tillfällig desperation.
– Jag tror att det är ett kalkylerat val, det sista alternativet. De orkar inte utsätta sig för samma sak som de varit med om tidigare igen.
Kirsti Jussila är verksamhetsstrateg vid Region Norrbottens hälso- och sjukvårdsenhet och har samordningsansvar för asyl- och flyktingfrågor i länet.
– Vi från Region Norrbotten har en samverkan med andra myndigheter som till exempel Migrationsverket, kommunerna och länsstyrelsen, men också med civilsamhället för att kunna bevaka situationen, säger hon.
Vid Region Norrbotten är man medveten om att ensamkommande ungdomar utgör en särskild riskgrupp. Man har de senaste två åren hållit konferenser och utbildningar om suicidprevention som tagit upp situationen för dem – men också för unga generellt sett.
– Även om man har olika problematik finns det vissa tecken på suicidalitet som vi måste lära oss känna igen och de kan vara samma för alla.
För alla som bor i länet går det att begära remiss till Röda Korsets behandlings-center i Luleå som tar emot flyktingar och asylsökande som utsatts för trauma.
När Kirssti Jussila får höra siffrorna om antalet suicidala ungdomar som Röda Korsets behandlingscenter redovisar till Norrbottensmedia (se vidstående artikel) reagerar hon.
– Det är en extrem situation just nu, som vi inte har varit med om tidigare. Vi behöver titta mer på det och ta kontakt med Röda Korset, säger hon.