Vägen ut till Ängdalsro är kantad av lupiner, dessa vackra och ståtliga blommor som numera tydligen är något man i andra växtzoner måste bekämpa. Men inte här inte.
Vi träffar Doris Berglund och Håkan Berglund i sommarstugan i den yttersta delen av området.
– Visst låter det vackert, Ängdalsro? säger Doris och tittar ut över havet nedanför sommarstugan.
Ängdalsro ligger som sista sommarstugeutpost i Luleå kommun, bara en bit bort är man i Piteå.
Håkan och Doris Berglund köpte stället 1978. De blev på en gång betagna av läget, längst ute på en udde som på någon av kartorna på nätet heter Germandöudden och som ligger efter kusten innanför Mannön.
– Priset spelade ingen roll, det var dyrt då i förhållande till andra sommarstugor. Vi har finaste utsikten, men också den blåsigaste tomten, säger Håkan.
Utmed vägen hänger Tornedalsflaggan, det är Doris ursprung som hedras med den. De är bägge "bondungar" som de säger. Och landkrabbor.
– Jag är lite rädd för havet, det är så djupt, säger Doris och pekar på båten som fortfarande ligger på land under en presenning.
Det gör inte så mycket, säger de. Vid bryggan ligger en liten roddbåt som de lägger ut mjärden med ibland, då får de upp abborrar som de lägger i röken på tomten.
Sommarstugan ser i stort sätt ut som när de för första gången kom dit. De har sommarvatten och mulltoa, även om det finns vintervatten i området. Det ska vara lite enklare i stugan tycker paret. Det står några mindre hus på tomten för ibland behövs sovplatser när de tre barnen och sju barnbarnen kommer på besök.
Det bästa med stugan är lugnet.
– Det var viktigast när jag jobbade, då var det bråttom ut på fredagarna Det var så skönt och tyst, jag åkte hit och satte mig ner och stirrade ut över vattnet. Det är något särskilt när ögat kan se hur långt som helst utan något stopp, säger Doris som jobbat som lärare innan pensionen.
Så hur ser då dagen ut för Håkan och Doris i Ängdalsro. Jo, först läser de tidningen i "paddan", sedan blir det lite arbete.
– Vi flyttar stenar. Det är bra för ryggen har jag hört, säger Doris.
Det är onekligen en hel del sten på tomten som ordnats till belåtenhet. Doris visar jordgubbsplantorna som nu står lite längre in på tomten.
– De har vi flyttat omkring två gånger, men nu har vi dem på det ställe de trivs bäst på. Jag tror att det beror på stenarna runt om som ger värme och skydd mot vindarna.
Nu har det börjat komma kart så de lägger ut skyddsnätet mot fåglarna.
Taxen Liza (Doris gillar Liza Minelli) strosar med oss. Hon bryr sig inte om gårdsharen som kommer till dem tidigt varje morgon, den får vara ifred.
– Det är den ljuvligaste synen när haren sitter och kalasar på penséerna. Först tar den stjälken och till sist precis innan den tar in blomman i munnen, så täcker blomman hela nosen, säger Håkan.
Håkan och Doris har en lång grässlänt ner mot havet. Nu är det högvatten och marken har inte torkat upp. På bryggan finns en väderstation. Håkan håller koll på vindhastighet, vindriktning och temperatur. Det är ofta lite kyligare så här vid havet, men det hör till.
På hösten packar Doris och Håkan ihop sina grejer och åker in till stan.
– När mörkret kommer i mitten av oktober så drar vi hem till Bergnäset.
Men då har de haft många sköna dagar i bärskogen.
– Vi plockar hallon, hjortron, blåbär och lingon. Hur det blir i år får vi se. Det blir nog mycket bär, bara det bli varmt.