Vi ska vara rädd om tryckfriheten

På måndag startar en stor tidningskongress i Göteborg. Det är World Association of Newspapers som samlar 1 500 tidningschefer från hela världen. En av de viktiga frågorna är pressfriheten. På måndag får den kinesiske journalisten Li Changqing ta emot "The Golden Pen of Freedom" vid kongressen. Det är ett pris som WAN delar ut varje år till någon som gjort en stor insats för tryckfriheten. Li Changqing avslöjade för några år sedan ett stort utbrott av dengue-feber som myndigheterna försökte tysta ner. För detta dömdes han till tre års fängelse.
I Eritrea sitter en svensk medborgare fängslad. Utan rättegång och utan rätt till försvarare sitter Davit Isaak i fängelse sedan 2001. Hans familj bor i Göteborg och han arbetade som journalist på en oberoende tidning i Eritrea när han greps för att ha kritiserat regeringen och krävt demokrati och pressfrihet.
Det som hänt Li Changqing och Dawit Isaak är påminnelser om att de flesta människor i världen lever i samhällen där man inte fritt får säga eller skriva vad man vill utan att råka illa ut. Vi som har yttrandefrihet och tryckfrihet måsta vara rädda om den. Den är inte för alla och alltid given.
Varje inskränkning, såväl liten som stor, leder till fegare tidningar och innebär att du får veta lite mindre om det som faktisk händer. Ju sämre yttrandefrihet och tryckfrihet, desto sämre fungerande samhälle. Ett modernt samhälle behöver snabb, korrekt och relevant information för att fungera.
Jag talar ibland med insändarskribenter som är väldigt upprörda över att vi inte tar in insändare de skrivit. Vi säger ibland nej till att publicera texter som skickas till oss. Ibland för att de är kränkande för enskilda människor eller grupper av människor. Ibland för att skribenten skriver så många insändare att vi inte kan publicera alla om vi ska få plats med andra skribenter som inte skriver så ofta men kommer med nya ämnen.
Vi stoppar aldrig inlägg för att de är politisk okorrekta eller för att de är kritiska mot regeringen eller oppositionen. Vi tar alltid in kritik mot tidningen. Ändå får jag ibland höra att vi censurerar för att gynna eller skydda det ena eller andra. En del anser att vi är skyldiga att publicera allt de skriver och blir förbannade när de blir refuserade. De tror att refusering och censur är samma sak. Det visar hur självklar yttrandefriheten och tryckfriheten är för oss.