Skolfrågan är intensiv just nu – det handlar om hur framtidens skola i Luleå ska se ut, om vilka skolor som ska finnas kvar och vilka som ska läggas ner. För mer än 50 år sedan var det förändringar i gymnasieskolan som var den heta frågan. Diskussionen pågick ända in på 2000-talet och resultatet blev Luleå gymnasieby.
Redan när Kjell Mickelsson som klev på som kommunalråd 1986 var frågan om en gemensam gymnasieskola levande.
– Vi hade ingående diskussioner om gymnasieskolans framtid. Det var en stor politisk enighet om att vi var tvungna att göra något. Dels var vi var inte nöjda med elevernas skolresultat. Dels fanns det en diskussion i vänsterkanten om att man borde satsa mer resurser på yrkesskolorna, som ansågs ha lägre status, säger han.
På den tiden fanns två yrkesskolor, Bergnässkolan och Robertsviksskolan och två teoretiska gymnasier, Hermelinsskolan och Midskogsskolan. På samma sätt som det fortfarande är, var elevernas val till stora delar könsbundna. Också det var en anledning till en förändring av strukturen, man ville inte ha "flickskolor" och "pojkskolor"
Under 1980-talet var planerna på ett kulturhus långt gångna. Det fanns kontakter med regeringen och löften om statsbidrag till bygget av det i norra hamnen, säger Mickelsson.
Men så kom 90-talskrisen.
– Här kan man tala om snabba beslut. Alla statsbidrag ströps då var det bara att försöka få ihop de kommunala verksamheterna ekonomiskt och i den vevan stoppades bygget av kulturhuset.
Planerna på att flytta stadshuset åkte till sist i papperskorgen, trots krisen fortsatte debatten om gymnasiet, och det även efter det att beslutet om gymnasiebyn hade tagits.
Mickelsson beskriver gymnasiebyns framväxt som en process under oändligt många år.
– Det var mycket pengar, men det är det bästa beslutet som kommunen tagit. Så fort man rör strukturer blir det mycket känslor, det var tre "kejsardömen" som skulle gå ihop till en. Men så här i efterhand var det ett bra beslut, resultaten talar för sig själv. Vi väntade med kulturhuset och det var politiskt svårt. Att bygga gymnasiebyn var en stor investering, men utbildning var det viktigaste.
Han tror att gymnasiebyn påverkat viljan för gymnasiefriskolor att etablera sig i Luleå.
– Det var svårare för friskolor att hitta en nisch och slå sig in i Luleå med en gymnasieby som fungerade så bra. Jag är emot privatiseringen av välfärden som öppnade för att offentlig sektor blev del av den marknaden och företag kunde göra vinster på skattepengar.
När det gäller den diskussion som nu pågår om en stor högstadieskola, eller en högstadieby i Luleå centrum säger han att politikerna borde ha tagit tag i skolstrukturen för grundskolan för länge sedan.
– Det är för många ungar som inte klarar behörigheten till gymnasiet. Man måste se till helheten från förskolan till högstadiet, eleverna ska ha bra undervisning och den hjälp de behöver.
Så om det sämsta beslutet politikerna tagit enligt Mickelsson, det att ge fallhöjden i Edefors till staten.
– Som goda socialister kom till makten ansåg man att staten skulle äga allt – då skänktes fallhöjden till staten. Det var socialistiskt och bra och Vattenfall byggde kraftverk. I det frireligiösa Skellefteå styrde Gud – man behöll och byggde egna kraftverk. De tickar in pengar till kommunen där.