Vill du se Vilda Kidz-galan? Vi sänder den här på webben i dag klockan 14.00-17.00.
Ville Lovholt är nominerad i kategorin ”Årets handling av godhet”, men är egentligen ganska nervös för all uppståndelse. Han vet varför han har blivit nominerad men vill inte orda så mycket om det.
– För att jag är snäll. Jag har många kompisar och så och det går bra för mig i skolan och sådana saker, säger han.
Har du tänkt på varför du är snäll?
– Nääe.
Är det som att du föddes snäll?
– Mmmm.
Ville Lovholt har lätt för att tycka om folk. Han gillar sina klasskamrater. Ibland blir han naturligtvis arg, men det går fort över.
Eftersom han har flera funktionshinder besöker han ofta sjukhuset.
– När han möter andra barn på sjukhuset frågar han alltid hur de mår, säger hans mamma Pia Lovholt.
– Jag säger: Du blir säkert bra, berättar Ville.
Om Pia själv är ledsen frågar han hur det är, berättar hon, och säger: ”Nämen mamma, inte behöver du vara ledsen”. Om hon är glad säger han: ”Åh, det är så roligt att se dig så där glad idag.”
– Han är för det mesta glad och omtänksam, säger Pia.
Blir han bemött likadant?
– Jo, på ett sätt. Men sedan finns det också mycket fördomar kring dem som sitter i rullstol och det kanske inte är alltid han kommer till sin rätt, konstaterar hon.
Medan Villes tvillingbror Victor blir bjuden på kalas och får gå hem till kompisar och leka, får Ville ofta stanna hemma. Hon tror att folk kanske inte vågar bjuda hem honom på grund av hans funktionshinder.
Trots det ser Ville oftast positivt på tillvaron, men det händer också att han blir ledsen.
– Ibland önskar du att du kunde springa som de andra barnen när de springer ifrån dig. Men sedan pratar vi om det och då brukar det gå över, säger Pia och riktar sig direkt till Ville.
Han är väl medveten om sitt funktionshinder och hur det uppstod.
– Jag har fått en hjärnblödning i mammas mage, förklarar han.
Men nu har han ledsnat på att bli intervjuad och vill istället leka med sin bror och kompisen Vilmer som är på besök.
När Pia väntade tvillingarna startade värkarna redan i vecka 27, men läkarna lyckades stoppa dem med läkemedel. Sedan i vecka 30 började den ena tvillingen må dåligt och då var det bäst att låta förlossningen starta.
Victor vägde bara drygt 1 000 gram när han föddes, Ville 1 400 gram. De fick båda åka till Umeå för intensivvård. Först efter tre månader kom de hem från sjukhuset. Men medan Victor snart repade sig och utvecklade sin motorik i normal takt, kom Ville efter i allt.
– När Victor började resa sig upp och Ville fortfarande låg kvar på golvet utan att kunna vända sig, bad jag att få träffa en specialistläkare vid barnhabiliteringen, berättar Pia.
Det visade sig att hjärnblödningen hade gett Ville en CP-skada. Därutöver har han en skada på synnerven, nedsatt syn och autism.
Ett tag var de oroliga för att han inte skulle kunna lära sig prata. Men efter att fram till dess inte ha sagt ett ord, började han vid 2,5 års ålder plötsligt uttala hela meningar.
– Jag var så lycklig så jag grät, minns Pia.
En annan milstolpe var när han vid fem års ålder lärde sig sitta.
Han kan inte röra sina ben, han kan bara använda händerna litegrann. Han kan inte äta eller dricka själv, utan måste matas.
Men Ville är normalbegåvad och går i en vanlig klass. Han har precis börjat känna igen ord i texter. Hans största intresse, förutom att spela på sin ipad, är att bada i badhuset, där han kan använda sin kropp på ett friare sätt. En dag i veckan rider han. Han drömmer om att bli läkare.
– Jag ser på hans framtid med förhoppning, säger Pia.
Livet som mamma till ett funktionshindrat barn är prövande. Hon var ensamstående med tvillingarna när de föddes, först när de var fem år träffade hon deras bonuspappa Jörgen. Hon har kämpat en lång kamp för att få ha dygnet runt-assistans, eftersom Ville varken kan vända sig i sängen eller rätta till täcket.
– Vi blev av med assistenten nattetid för två år sedan under nedskärningarna, men jag överklagade och nu har vi precis fått tillbaka den.
Varje dag måste han få hjälp med sjukgymnastik. Lägenheten är full av hjälpmedel och specialutrustning, höj- och sänkbara stolar och sängar, duschbrits och så vidare.
Reflekterar du någonsin över hur olika förutsättningar Ville fick jämfört med andra barn?
– Jo, det brukar jag göra. Men för tio år sedan förlorade jag en dotter på 15 år i en olycka. De här pojkarna lever och andas och då spelar funktionshindren ingen roll. Visst är det motigt och besvärligt ibland och jag kan tänka, Gud, varför fick inte Ville bli som andra barn som kan springa och har roligt? Och Victor är utredd för adhd och båda har sömnstörningar. Men jag är så tacksam att de överlevde.