Det är två dagar kvar till ödesmatchen mellan Sverige och Holland i Luleå energi arena. Efter förlusten mot Ryssland på bortaplan förra helgen krävs i princip svensk seger för att det svenska EM-hoppet ska leva vidare.
Landslaget har just avslutat sitt första pass i Luleå och förbundskaptenen Lasse Johansson ser lugn ut.
– Det är en viktig match, men känslan är bra. Vi hoppas ta tre segrar nu. Ja, eftersom vi inte kan ta fyra längre, säger han.
Den 41-årige smålänningen har en speciell relation till Luleå. Han bodde här mellan 1991 och 2007, vann tre SM-guld som spelare i Plannja och grät silvertårar två gånger som coach för Luleå Basket.
– Jag har många kompisar kvar här, både från universitetstiden (jo, han doktorerade i energiteknik samtidigt som han spelade) och från basketen också förstås. På så sätt är det speciellt med Luleå, men samtidigt är det så att livet går vidare. Åren går framför allt väldigt fort, nu är det ganska länge sen jag bodde här.
Vilka är dina bästa Luleåminnen?
– SM-gulden med Plannja förstås. Sen tycker jag, såhär i efterhand, att det var en intressant resa med Plannja. Att gå från en lindansarklubb mellan ettan och elitserien till att bli en maktfaktor. Det var inte bara laget som blev bättre, det var hela organisationen. Jag har ju suttit som liten parvel och varit livrädd för Lasse Mosesson (klubbdirektör). Jag ska inte säga att han var nyutexaminerad, men han var ju också ny i branschen.
Varför var du rädd för honom?
– Innan man lär känna honom har han ju en ganska hård jargong. Det gick över ganska fort.
Var han en tuff förhandlare?
– Inte överdrivet. Det var mer att jag var ung och när man är ung är man rädd för de flesta äldre. I alla fall om man är 70-talist.
Lasse Johansson gjorde nio säsonger som spelare i Plannja. Han var väldigt popluär bland fansen trots sin blygsamma speltid.
Du var ju lite av en bänkspelare...
– Jag skulle vilja säga att jag var ganska mycket bänkspelare.
Funderar du något på det i dag? Vad som hänt om du fått mer speltid?
– Nej, inte egentligen. Jag insåg nog någonstans att jag inte var tillräckligt talangfull för att ta nästa steg. Hade jag gått till ett lag där jag fått spela mer hade det laget inte varit tillräckligt bra för att vinna. Jag har hellre tre titlar än att ha snittat 17 poäng i ett bottenlag.
Efter säsongen 1999/2000 valde Johansson att lägga basketskorna på hyllan. I stället blev han coach i Luleå Basket – först två år som assisterande bakom Johan Lindahl, sedan som huvudtränare.
– Jag blev fast i coachningen ganska omgående. Johan lärde mig enormt mycket, jag insåg väl då hur svårt det faktiskt är att coacha. Det handlar så mycket mer om ledaregenskap än om basket egentligen.
Lasse Johansson stannade i Luleå Basket till 2006. Efter två raka SM-finalförluster mot Visby och Solna valde han att lämna klubben. 2007 flyttade han söderut, tillbringade ett år som assisterande coach i herrligaklubben 08 Stockholm och blev 2008 förbundskapten för det svenska damlandslaget. Ett uppdrag han fortfarande sitter på.
Dessutom har varit tränare för Norrköping Dolphins de senaste tre säsongerna. Sist han var i Luleå var för två månader sedan. Då tvingades han se på när hela Luleå energi arena guldjublade efter att Northland Basket slagit Dolphins i tre raka finalmatcher.
– Jag fick frågan direkt efter finalen om jag kände något speciellt eftersom det var Northland som vann, det gjorde jag inte. Under den här finalserien var mitt hjärta i Dolphins, man blir lika bitter oavsett vem man förlorar mot. Jag ville att Dolphins skulle vinna SM-guld, så självisk är jag.
Lasse Johansson tycker dock att Northland Basket är en klubb som förtjänar all framgång.
– Northland gör ett fantastiskt jobb för dambasketen i Sverige. De jobbar extremt målmedvetet och är i allra högsta grad ledande i Sverige på att dra publik och skapa intresse för damidrott – som på de allra flesta håll faktiskt är alldeles för dåligt.
Är det så?
– Ja, så är det. Vi (Norrköping) hade bra året innan när vi vann SM-guld, då fyllde vi arenan och det var jättestort i Norrköping. Men det klingar ofta av och folk får andra intressen.
Han menar att många gör orättvisa jämförelser mellan dam- och herrbasket.
– Jag brukar alltid gå till mig själv, jag får alltid ut lika mycket – eller mer – av att gå på en damligamatch som en herrligamatch. Om jag går och ser en damligamatch så förväntar jag mig en damligamatch. Det är det som många gör fel, man förväntar sig något annat...
Typ ”De kan ju inte dunka”?
– Precis. Man förväntar sig fel saker. För mig handlar det om kampen, om känslorna. Vackert spel har jag aldrig haft mycket för.
I en klubb som Norrköping Dolphins, där både damer och herrar tillhör samma förening, trot du att det är svårare för damlaget att hävda sig då?
– Jag tycker nog ofta att det på många ställen är snedfördelat när lagen tillhör samma klubb. Oftast finns det en argumentation att lönerna skiljer sig så mycket eftersom det är herrarna som drar in pengar. Det synar jag och vill gärna se en kalkyl på. I dagens samhälle är det ju självmål för ett företag att bara sponsra ett herrlag i en förening som har både och. Jag tror att man ibland skyddar sig bakom de argumenten för att man kanske själv är intresserad av herrbasket.
Har du upplevt det i Norrköping?
– När jag kom till Norrköping tyckte jag att snedfördelningen var enorm. Jag har jobbat hårt, framför allt spelarna har jobbat hårt, för att vända trenden. Det är faktiskt det jag gillar med mina tre år i Norrköping, att vi har vänt engagemanget. Både från klubben, men även från publiken i stan.
Efter tre år i Dolphins väljer nu Lasse Johansson att lämna föreningen.
– Budgeten för damlaget kommer att vara mindre och det blir ingen Eurocupsatsning. Då känner jag att det är bättre att någon annan tar över, det är lite att ta ett steg tillbaka. Jag funkar inte så. Jag måste känna att jag drivs av själva utmaningen. Vi får se vad som händer i höst. Nu är det först och främst EM-kvalet som gäller.
Förra sommaren hade svensk basket en av sina största framgångar då damlandslaget, med Lasse Johansson i spetsen, kom sjua på EM i Frankrike. Intresset blossade upp hemma i Sverige – och spelare som tvillingarna Eldebrink, Anna Barthold och Louice Halfvarsson blev rikskändisar.
– Nu är det kanske inte det där extrema trycket som det var under EM, men om jag jämför det här kvalet med det för två år sen så är intresset mycket större nu. Men det är alltid så, man får det utrymme man förtjänar. Även om jag ibland kan tycka att det skulle vara intressant att läsa om något annat än Zlatans kalsonger...