I SM-semifinalen valde Sallén att flytta in i en gympahall, eftersom man visste att det skulle vara omöjligt att skapa något som ens liknade slutspelsstämning i stora Fyrishovshallen med de 5-600 personer som skulle dyka upp när säsongen skulle avgöras.
I SM-finalen valde Norrköping att stanna kvar i stora, fina, nybyggda Stadium arena. De 847 åskådarna fyllde en långsida.
Samtidigt snittar deras gemensamma motståndare Northland Basket 1 892 åskådare i slutspelet. De två senaste matcherna har mer än 2 600 personer sett laget. Biljetterna till den tredje – och potentiellt avgörande – finalen på lördag sålde slut i onsdags.
Men det här handlar egentligen inte om siffror.
Få människor går på matcherna i damligan, men det är inte det jag är ute efter. Som sportkrönikör på NSD har jag följt några av landets bästa damlag – Northland, Piteå IF, Munksund – på både hemma- och bortaplan i Sveriges högsta serier.
Generellt saknas något.
Kanske beskrivs det bäst som passion – inte hos spelarna, aldrig någonsin, utan hos publiken.
Trots den senaste tidens katastrofer finns det gott om exempel på en stark och vacker läktarkultur i svensk idrott. Det finns gott om exempel på hur svenska supportrar hetsar varandra och sina lag till stordåd. Att höra Luleåfans sjunga så att amalgamet vibrerar i käften, att se hela Skellefteåkraft arena hoppa fram sitt lag i slutspelet, att bevittna salig Råsunda packad till bredden av glöd och passion, av flaggor och banderoller, är upplevelser som står ut – inte bara på ett nationellt plan.
Men de upplevelserna kommer uteslutande från den manliga delen idrottsvärlden.
På damidrott har jag aldrig varit med om något som ens är i närheten av att tangera de finaste stunder jag upplevt under herrmatcherna. Det är förhållandevis tystlåtet, hyfsat artigt och en smula narkoleptiskt. Inga klackar, inga ramsor, inga galet enögda hemmafans som vrålar fram sitt lag.
Fram tills nu.
Northland Baskets vitklädda klack har skrikit fram sitt lag under en hel säsong. Till slut har den också väckt Luleåpubliken ur sin slummer, den har sjungit, skrikit och dansat sig in i stadens hjärtan. Till den andra finalen, i Norrköping, klev sponsorer in och betalade flyg och boende så att 18 av dem kunde stötta spelarna även på bortaplan. "The Klacken", som de utländska spelarna kärleksfullt kallar den, har blivit en del av laget – så till den milda grad att spelare och supportrar åt middag ihop efter den andra finalmatchen.
Det började med sju spanjorer som ställde på en basketläktare och sjöng lite, det fortsatte med förvånade blickar från sittplats, nu är det en av basket-Sveriges mest spektakulära läktarkulturer någonsin.
Det har blivit det närmaste ett inferno vi någonsin kommit i svensk dambasket, troligtvis i svensk damidrott.
– Första gången vi var där var det som att resten av publiken tittade på oss och tänkte "vad pysslar de med?" Men jag minns en match, vi hade sjungit hela tiden, och på slutet ställde sig resten av hallen upp och klappade – med oss, åt oss. Det var känslosamt, det kändes som att det var då vi blev accepterade, säger Alejandro Menendez, 21.
De har fått gamla tanter att dansa på läktarna, de har skapat blodtörstiga monster av uträknade spelare och de har hetsat resten av den stundtals stela Luleåpubliken till att skrika, sjunga och göra vågen. Var kommer de här människorna ifrån? Varför är de här? Varför just nu? Det finns en stor nyfikenhet, ont om information och det leder som vanligt till mytbildning. Den historia jag hörde senast var att klacken egentligen började med att gå på en match med LF Basket – men tyckte att herrlaget var så själlöst att de bytte till damerna istället.
– Hahaha, nej, det är inte sant. Vi är ett gäng utbytesstudenter som spelar basket någon gång i veckan på Stil, tillsammans med några svenskar. En gång hade vår coach åtta gratisbiljetter, vi gick dit och sjöng lite och spelarna gillade det, säger Menendez.
Har ni varit på någon herrmatch?
– Ja, men vi känner oss lite mer välkomna här. LF är inget dåligt lag, om de sliter lika hårt som Northland nästa säsong kan det bli bra.
På den vägen är det. På universitetet träffade utbytesstudenterna Lydia Karlefors, en av tjejerna som spelade i laget de just sett. Hon ordnade några fler gratisbiljetter till nästa match. Och nästa. Och nästa.
– Vi blev tio stycken, vi blev 20 – det bara växte. Nu är vi 70 stycken varje match, det känns som att både spelarna och resten av publiken gillar oss. Vi känner oss som en del av det här laget, säger Menendez.
Tror du ni hjälper laget?
– Jag vet att det är själviskt, men de började spela riktigt bra när vi kom. Vi vill ju tro att det beror på oss och det är vi stolta över.
Och nu ska allt avgöras. En hel säsongs slit för spelare, coacher, sportchefer, direktörer och supportrar kulminerar i en chans att avgöra inför en fullsatt hemmahall och 70 trogna supportrar från världens alla hörn. Spanien, Frankrike, Tyskland, Sverige, England, Skottland, Italien.
Kan det misslyckas?
– Det är klart det blir vinst. På hemmaplan, med oss, med alla andra... Det kommer att bli fantastiskt. Känslofyllt.