I dagarna fyller min son sju år.

Då blir det kalas.

Han har önskat ett restaurangbesök där han vill äta sin favoritmat, chilikyckling, sedan vill han leka på ett lekland och säkerligen vill han ha lite godis.

Artikelbild

Föräldrarna säger jajamensan och självklart. Det var ju trots allt ganska modesta önskemål den här gången.

Men ändå – restaurang, godis och lekland.

Jojo.

I dag har föräldrar krav på sig att hitta på allt möjligt när det kommer till kalas. Lekland, äventyrsställen och sporthallar. Kvalitégodis. Kinamat, hamburgare och pizza.

Om någon förälder hade kommit på tanken att beställa hem pizza eller kinamat till barnkalaset i början av 80–talet hade det blivit en födelsedagslegend som man pratade om i åratal.

Det här med kalas var nämligen inga komplicerade saker.

Man fick åka hem till någon och lekte med deras leksaker, fick se en tårta blåsas ut och springa lite. Int var det nå mer. Inga föräldrar var på plats vad jag kan minnas utöver födelsedagsbarnets. Till present gav man knallpulver från Ica-träffen på Hertsön. Möjligen fick man sig en korv med bröd där brödet var överkurs. Vaniljglass i pappersblock skurna i skivor med kniv. Strössel version 1.0.

Ibland hade nån förälder tänt till ordentligt och hyrt hem en moviebox (googla ungdomar, googla), om jag minns rätt så fick man boka dem i förväg, och hade man riktigt tur fick man sig lite kalasvideovåld på en gammal tv där bildkvaliten var oerhört dålig på grund av en utnött videokassett i kombination med teknikidiotiska föräldrar. Det fanns alltid ett spänningsmoment om man skulle få till bilden eller ej och det drog lättnadens suckar när det äntligen började likna en spark från Chuck Norris på skärmen.

Sen var det fiskdamm med spö gjort av svabbskaftet och cykel hem. Klappat å klart. Over and out för denna gång.

Det var visserligen en lovande tyngd i fiskdammspåsen men man visste ju, jodå, man visste. Det var klementinen som var stjärnan i den påsen, möjligen en banan.

Ett klistermärke. I undantagsfall ett hubbabubba, en godissockerbit eller seg råtta men något som det inte gjordes några som helst undantag för var salta pinnar. Ty vi äro salta pinnargenerationen.

Alltid representerad när det vankades festligheter av olika slag.

Ingen ville ha dem, framförallt allt inte barn, men det fanns ju inte mycket annat så till slut ondgnagde man ju på vad som helst.

Vet ni, skulle jag ge mina barn salta pinnar som godis en lördag skulle de sitta där som fågelholkar. Jag tror inte ens de skulle förstå att det går att äta. Kanske kastar de ut pinnarna på golvet och börjar spela plockepinn, kanske tror de att det är ett tillbehör till Ipaden, vad vet jag.

Kryddar man ett barnkalas i dag med salta pinnar så kommer barnen åka hem och säga att de blev matade med gamla kvistar.

Jag kan nästan förstå dem. Jag googlar på nätet och ser att fler ifrågasätter denna skapelses existensberättigande. Ibland hittar man ju faktiskt ett saltkorn och då känner man att, jo, där finns ju faktiskt någonting, men i det stora hela så är det en sorgligt torr historia.

Men grattis till den salta pinnen också, du gör det fantastiskt bra som överlever år efter år i detta sockrets och chipsets tidevarv. Vem som köper dig har jag ingen som helst aning om för jag tvekar att det är min generation. Vi har torrtuggat färdigt och i dag vill vi ha något annat.

Tur att våra barn vill ha godis och kinamat i stället. Det är ju kalas för salta pinnengenerationen.

Grattis till oss också.