En vecka har gått och vad var det egentligen som hände i Austin? Ingen aning. Samtidigt är frågan felformulerad – var det egentligen något som inte hände?

Jag hade förväntat mig en jättefestival med massor av människor och mängder av musik, men jag fick flera jättefestivaler, med sjukt mycket människor och ogreppbart mycket musik. För att klara av South by southwest måste du fokusera och jag koncentrerade mig på att ta rygg på Norrbottens representanter, men kaoset uteblev inte för det. Kaoset dök upp på en annan nivå.

I bakhasorna på Dennis Kalla, BD Pop och The Magnettes har jag fått se artister som körs runt mellan olika spelställen utan någon som helst aning om vad som väntar. Om det ens är något som väntar. Och i sådana fall när?

Artikelbild

Dennis Kalla fick spela i en korridor med förbipasserande människor där han inte ens hörde sin egen röst, The Magnettes fick uppleva att deras spelning på coola Waterloo records egentligen var en spelning utanför Waterloo cycles – en cykelaffär utanför stan som sålde öl i smyg och vars grannbutik visade upp nazistuniformer. Konserttider har flyttats som om det vore Fia med knuff och ljudet har ibland varit så dåligt att musiken inte längre är musik.

Det är detta som tusentals musikakter från hela världen kämpar om att få uppleva.

När en artist blir antagen till South by southwest betyder de att de får en, ibland fler, konserter på någon av Austins officiella scener. Samtidigt vaknar resten av stan till liv och det ploppar upp provisoriska arenor, i affärer, på bakgårdar och barer där dessa akter trycker in ännu fler uppträdanden. Det är i sig en helt egen värld, en egen festival om ni så vill.

Det är så mycket som händer i stan att slogan för resan blivit ”det här skulle vi haft i Luleå”.

Artikelbild

| Närmare 300?000 besökare befinner sig i Austin för musikfestivalen.

Men som artist måste upplevelsen vara en blandning av panik, förskräckelse och eufori. På ett ställe, där arrangören knappt vet att du ska spela och belysningen har gett upp kan någon av branschens viktigaste kontakter sitta i publiken. Eller inte. Ingen vågar i alla fall chansa och låter festivalveckan behandla en som en möbel till värdet av en drinkbiljett.

För Dennis Kalla skulle en sådan här resa kunna knäcka eller ta honom till nästa nivå. Erfarenheterna, motgångarna och slutligen triumfen bör göra mycket med en 23-åring – vilket det gjorde med The Magnettes som under sin andra vistelse på SXSW beter sig som att de äger hela stan.

Artikelbild

Jag såg inga hemliga möten med kontraktsigneringar eller handskak från viktiga bolagsmänniskor, men visitkorten har haglat och både Kalla och Magnettes har fått ögonen på sig. Kalla blev kontaktat av en finsk festivalarrangör med en öl i handen och The Magnettes manager Peter Åstedt fick ständigt nya inviter. Nu ser det ut som att Nya Zeeland blir nästa grej - och en turné i England. Folk råkar lyssna, stannar till och gillar det – då händer saker utan någon onödig mejlkonversation eller telefonmöten.

Med hela världens branschfolk på plats, utblandat med festvildarna i bar överkropp på 6th street, en cannabisdimma likt smog och hundratals hål i väggarna som dunkar ut musik, går det inte att stanna hemma. Det är på många sätt en riktigt luddig, racklig och märklig vecka – men det är en skitupplevelse som inte får missas.