Jens Andersson är född och uppvuxen i Luleå. Han har spelat nästan hela sin karriär i IFK Luleå, men sedan tre år tillbaka bor han i Jönköping där han nu spelar med division III-laget IK Tor.
Men den kommande veckan väntar en annan spännande utmaning. Andersson ska nämligen representera samelandslaget FA Sapmi på fotbolls-VM för minoriteter.
– Det är ett världsmästerskap för länder och folkgrupper utanför Fifa. Vi var med senast 2009 i Italien, då var även jag med. Nu är det andra gången det spelas som Sapmi ställer upp med ett lag.
Hur stor är turneringen?
– Sedan 2009 har den växt från sex till tolv lag. Den har blivit betydligt större och det känns som att det har marknadsförts en hel del.
Hur många grupper handlar det om?
– Det är fyra grupper med tre lag i varje.
Vilka lag möter ni i gruppspelet?
– Abchazien och Occitanien.
Två lag som ni har stenkoll på förstår jag?
– He he, nej, det är just det. Det blir jättespännande, man har ju inte alls någon koll på vad de har för spelare. Men det är lite charmen det också.
Har ni i samiska landslaget tränat mycket tillsammans?
– Nej, det är ju det. Det har inte riktigt varit helt och fullt strukturerat de senaste 2-3 åren vad jag har förstått. Organisationen har inte haft några landslagssamlingar. Inför i år har vi inte träffats någonting innan vi träffas på lördag och förhoppningsvis får en träning tillsammans på söndag innan matherna börjar nästa vecka.
Vad har ni för chanser på VM?
– Det är jättesvårt att veta vad man ska vänta sig. Både från vårt eget lag eftersom vi inte har spelat ihop oss, men också från de andra lagen. Det är väldigt ovisst att tippa men jag hoppas att vi ska kunna mobilisera kraft och ta oss till slutspelet. Vi får väl hoppas på lite hemmafördel.
Ditt samiska påbrå kommer från din mors sida. Hur känns det att representera landslaget?
– Det är ju såklart en väldig stolthet man känner. Det är trots allt dem jag identifierar mig med, att få vara en av dem som representerar ett folk, det känns väldigt roligt.