I slutet av den första förlängningshalvan drev XherdanShaqiri upp bollen på Argentinas planhalva. Schweizaren hamnade nära domaren, som fick bollen på fötterna och för en sekund – i ett försök att hinna undan – såg det ut som att den grönklädde gjorde en tvåfotsdribbling för att sedan täcka undan Shaqiri.
Jag såg att någon twittrade att "Manuel Neuer har bättre teknik än tio elftedelar av den svenska landslagselvan".
Jag undrar om inte det samma stämmer på Jonas Eriksson – men oavsett det så är Sveriges störste stjärna under det här mästerskapet en domare från Norrbotten.
Här och nu är en Luleåpojk huvudrollsinnehavare på VM. Han har varit en av de bästa, kanske den bäste, i mästerskapets domarkår. Vägen mot semifinal, tredjeprismatch, kanske rent av final, borde ligga välkrattad och prydlig.
Känner ni stolthet? Blir ni gladare för det? Jag är mer cynisk. Jag menar, det är inte direkt så att Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet är domarnas förlovade land. Det är inte så att det bor en fantastisk domare i varje buske, att varje match kring gärdsgårdarna leds av en glad prick med hökblick och rättspatos.
Jonas Eriksson är fullständigt unik.
Han är inte resultatet av någon domarsatsning, av någon dammsugning av talanger – han är bara den perfekta domaren, helt på egen hand.
Han dömde en högdramatisk, småirriterad och stundtals stökig kontringsmatch mellan monsterfavoriten och underhunden. Han gjorde det fullständigt perfekt, utan att ge efter för vare sig empati, politik eller publik.
Man kan inte bli så bra av träning, Eriksson är ett a-barn och har alltid varit det, det går inte att per automatik efterapa hans självklara sätt att ta kontroll över stökiga situationer eller hans fotografiska minne.
Däremot går det utmärkt att lära sig andra saker av Jonas Eriksson.
De minutiösa förberedelserna. Den stenhårda träningen. Studerandet av regler, av spelare, den ständiga jakten på förbättring och förkovran. Det kan och bör alla domare ta efter – oavsett nivå.
En domare tar ungefär 500 beslut under en match. Det bästa han kan åstadkomma är att ingen minns honom.
Jonas Eriksson står ut i sin osynlighet.