Principi Paulo växte upp föräldralös i Angolas huvudstad Luanda, i den fattigaste slummen. I 14-årsåldern flydde han landet och anlände till Luleå som ensamkommande flyktingbarn 2010.
– Jag älskar Luleå. Här har jag kunnat fokusera på skolan. Jag gick på Björkskataskolan, sedan textil och design på gymnasiet. Och så träffade jag min tjej Ingrid som är så stark. Utan henne hade inget varit möjligt. Hennes familj är min familj, berättar Principi.
Men kvar i Angola fanns hans bror och även lillasystern Antònia Paula da Costa.
– Första tiden i Sverige fick jag gråta varje kväll, jag saknade dem så mycket.
Och förra sommaren kom chockbeskedet. Systern, med smeknamnet "Fofa", hade drabbats av bröstcancer.
– Jag mådde så dåligt, kunde inte gå ut på flera månader. Ingen förstod varför jag inte var på skolan.
Principi, som tidigare hade försökt försörja syskonen genom att skicka pengar från Sverige, hade egentligen ingen möjlighet att betala för "Fofas" sjukvård i Angola.
– Dessutom blev vi lurade flera gånger. De sa först att det inte var cancer, gav fel mediciner och skickade henne till andra sjukhus. Stora problem.
Det var då som flickvännen Ingrid Pettersson kom med idén att anordna en stödkonsert, så att "Fofa" kunde resa till Sverige för att få rätta vården här – och i bästa fall uppehållstillstånd.
Läs mer: En kväll till stöd för Fofa
Vid konserten i Lärkans aula, som hölls i januari, lyckades de samla in över 21 000 kronor via Swish-inbetalningar.
– Helt fantastiskt. Jag blir så rörd när jag tänker på det, säger Ingrid.
Med pengarna finansierade de flygbiljetten och förra veckan kunde "Fofa" anlända till Sverige, med ett första besök hos angolanska vänner i Växjö.
Och där fanns Principi för att möta sin sjuka lillasyster – för första gången på över sex år.
I dag – tisdag – ankom de tillsammans till järnvägsstationen i Luleå.
– Jag ville bara att hon skulle komma hit, även om hon inte får stanna i Sverige. Jag har ingen aning om vad vården kan kosta i Sverige. Vi tänker i alla fall att ”Fofa” ska söka asyl här.
Eftersom hon är 18 år fyllda räknas inte ”Fofa” längre som ensamkommande barn.
– Det gör att detta kan bli svårare. Jag har ingen ekonomi. Men jag hoppas att hon får stanna, kanske så småningom kan bo på asylboende, säger Prinicipi.
Har hon fått någon behandling?
– Hon får mediciner mot inflammationer, även cellgifter. Hon blev nog lite rädd när hon började tappa hår, så hon har fått klippa det nu.
"Fofa" kan själv ingen engelska men via Principi berättar hon om sjukdomen och sina första upplevelser i Sverige.
– Jag är trött men glad att få vara här med min bror och med Ingrid, att de har kämpat så mycket för mig. Jag känner mig yr men har inte ont någonstans i alla fall.
Vad hoppas du ska hända?
– Jag vill vara med min bror, ta hand om min sjukdom. Jag vill också börja plugga.
– Hon vill studera medicin. Hennes dröm är att bli läkare och hon är redo att stanna i Sverige. Men hon känner sig krossad i hjärtat över att ha lämnat sin yngre bror kvar i Angola, säger Prinicipi.
Vad kommer hon att sakna mest från Angola?
– Sin bästa kompis dotter och ett varmare klimat. Och så kommer hon sakna "fofo". Hela Afrika äter "fofo", det är som potatismos. Vi kan laga det här också, säger Prinicipi.
I kommande dagar söker de tillsammans kontakt med sjukvården i Luleå och även med Migrationsverket.
Ett första besök skedde på Sunderby sjukhus redan under tisdagen.