Läs mer: Misstänkt mordförsök.
Läs mer: "Han skulle skära halsen av mig."
Läs mer: "Lamt av myndigheterna."
Läs mer: SOS alarm ber om ursäkt.
Hon har levt med honom i ett antal år och har även barn tillsammans. Kristina, som egentligen heter något annat, har valt att kontakta Norrbottens Media för att berätta en annan historia om dramat för en dryg vecka sedan då en 82-årig man blev skuren i ansiktet av 34-åringen.
Det är också ett rop på hjälp.
– Det är fruktansvärt jobbigt att se på. När han kom ut från anstalten i våras var själen inte kvar i kroppen. Jag hade inte sett honom på ett och ett halvt år och när man såg honom i ögonen, han fanns liksom inte kvar. Det är hemskt, säger Kristina.
Det blir ett samtal om en förtvivlad kamp, om uppgivenhet, ilska och sorg. Full av känslor.
Två dagar innan 82-åringen får objudet besök jobbar Kristina redan intensivt för att hjälpa 34-åringen.
Han har i förtvivlan ringt henne under ett arbetspass.
Under ett dramatiskt dygn kontaktar hon akutpsykiatrin vid Sunderby sjukhus, gång på gång. Utan att få någon hjälp.
– Jag undrar i vilket skick man egentligen ska vara i för att bli tvångsomhändertagen, säger Kristina och drar efter andan.
Bara för att i nästa sekund fortsätta berättelsen.
– Han pratade bara om att spränga och mörda. "Kommer de hit ska jag dräpa dem, jag kommer jävla skjuta ihjäl dem". Han blir så utåtagerande när han blir rädd. Jag slog på högtalaren så att en arbetskollega skulle få höra hur dåligt skick han är i. "Jag har suttit vid köksbordet i två dygn och de ligger i buskarna. Går jag från bordet, då kommer de att mörda mig." Men de på akutpsykiatrin bryr sig inte.
På samma sätt blir utgången när hon ringer 1177 och jourhavande läkare.
Svaret är som ett slag i ansiktet.
– "Varför ringer du, varför ringer han inte själv? " Jag pratade med en jätteotrevlig sjuksköterska. Förstår du inte att han är sjuk, sa jag till henne. Nog vet man väl om en nära anhörig är i så dåligt skick att... Jag menar, man ringer ju inte dit för att slösa deras tid.
Som en sista desperat åtgärd tar Kristina kontakt med polisen.
– "Är det här något ovanligt när det gäller honom?", säger polismannen. Det spelade ingen roll vad jag sa till dem.
Det är en nedgående spiral. Samtidigt som den förra sambon tvingas leva med svåra psykiska problem dras han även med andra sjukdomar. Bland annat en stor polyp i ryggmuskulaturen.
– Han har fruktansvärda smärtor. Men eftersom han är den han är, så skrivs inga mediciner ut. Men han självmedicinerar, och han självmedicinerar alldeles för mycket.
34-åringen är känd av rättsväsendet och har rört sig i grovt kriminella kretsar under många år. Men Kristina menar att upprinnelsen till dramat för en dryg vecka sedan är den psykos han fastnat i.
– Jag tycker det är jättehemskt, det som hände. Men jag vet att han aldrig skulle göra en sådan där sak när han är frisk. Frågan är, vet han ens om vad han har gjort? Han är så desperat.
Hon pekar sedan på det 82-åringen uppgett, att 34-åringen krävt en flyktbil under dramat utanför Luleå.
Om inte samhället kliver in och hjälper 34-åringen är risken stor att en händelse med mycket värre utgång finns runt hörnet, tror Kristina.
– Han pratar bara om att köpa skjutvapen, "jag är beredd. Kommer de hit, då tar jag ihjäl allihop". Det är vidrigt att människor ska behöva leva ett sådant här liv, att behöva vara rädd utan att få hjälp.