I dessa dagar är det inte bara Luleå centrum som förtätas för att möta framtiden. Samma utveckling sker på stadens kyrkogårdar. Det handlar om en naturlig process som skett fortlöpande under alla år.
Under hösten har en utredning dragits igång som syftar till att se över vilka gravar som ska bevaras och vilka som ska återtas.
– Vi vill ta ett helhetsgrepp över Innerstadens kyrkogård. Det handlar inte bara om gravarna utan också om byggnader, gångar och växter. Till exempel skulle vi behöva en ny ekonomibyggnad, berättar kyrkogårdschef Fredrik Lundberg.
Söndagen 10 september 1876 invigdes Luleås nya kyrkogård. Av rädsla för epidemier placerades den intill landsvägen utanför stadens östra tullport.
I mitten av kyrkogården stod ett litet, ensamt hus i putsat tegel. Det användes som bårhus, där kistor kunde placeras under marknivån i väntan på begravning. Byggnaden står kvar än i dag, men används numera som förråd.
Mittemot regionhuset ligger kyrkogårdens norra entré som leder in till den äldsta delen. Ett 20-tal meter från ingången står en stor gravvård i gjutjärn. Under åren har monumentet färgats grön. Tegströms familjegrav tilldelades nummer ett på kyrkogården.
Det är ett familjenamn som är starkt förknippat med Luleå. Skeppsredare Johan Tegström var mannen bakom Hilma som är det största skeppet som byggts i staden. Hans varv låg på Bergnäset, medan familjebostaden fanns inte långt från Luleås södra hamn. Det var i tvättstugan på Tegströms gård som den stora stadsbranden startade 1887.
I samma grav vilar också familjens tre döttrar. Henny Tegström var bara 18 år, när systrarna öppnade vad som skulle bli Luleås ledande fotoateljé. Henny har förevigat många av stadens äldsta fotografier.
Mittemot ligger garvaren CA Baudins familjegrav. Han tillverkade de skinnskor som ingenjör Andrée bar under den ödesdigra ballongfärden mot Nordpolen.
I den äldsta delen finns också forne stadsingenjör Gustaf Wilhelm Bucht, som inte bara ansvarade för den nya stadsplanen efter branden 1887 utan också som hängiven bergsbestigare bevisade att Kebnekaise är Sveriges högsta berg.
I en annan del finns kvarlevorna efter J O Röckner som kom att spela en viktig roll i återbyggandet av kyrkan. Tack vare hans försorg brandförsäkrades byggnaden innan 1887. Familjegården på Norra Strandgatan undkom eldhavet och tillhör i dag Luleås äldsta byggnader.
1989 började Ingerlis Lyckhagen att arbeta här som säsongsanställd trädgårdsarbetare. I dag sköter hon kyrkogårdens administration.
Det finns cirka 4.500 gravplatser, men det är ingen exakt siffra. De gamla kyrkböckerna är inte fullständiga i sin redovisning.
– Vi brukar säga att det är tämligen fullbelagt. Det finns knappt några ytor kvar, men samtidigt får vi nya förfrågningar varje år. Vi har en skyldighet att skapa utrymme. Bland annat skulle vi vilja ha en minneslund där aska kan spridas, berättar Ingerlis Lyckhagen.
Gravrätten i Sverige varar i cirka 25 år. Den kan bli längre om det finns en gravrättsinnehavare som sköter eller betalar för skötseln av graven.
För att gravar inte ska lämnas utan skötsel måste det alltid finnas en gravrättsinnehavare. Processen inleds med att en liten grön skylt placeras ut på graven. Om ingen anhörig hör av sig inom två år återtas gravrätten och det öppnar för en möjlighet att återanvända graven.
I dag finns cirka 140 gröna skyltar utplacerade på Innerstadens kyrkogård. En sådan skylt är placerad på J O Röckners familjegrav.
– Det finns många kriterier som vi måste ta hänsyn till. Det kan handla om ett kulturhistoriskt värde, antingen om historiskt viktiga personer eller valet av sten och utsmyckning. Ytterst kan det handla om en kostnadsfråga. Begravningsverksamheten har inte råd att sköta om alla gravar, förklarar kyrkogårdschef Fredrik Lundberg.
Han bär på en dröm om att rusta upp kyrkogårdens klenod. Korsets kapell togs i bruk 1930 och är Norrlands första krematorium.
– Vi vill öppna kapellet för allmänheten igen. Det är en stämningsfull lokal som förr användes till begravningar, men det gäller bland annat att hitta utrymme i vår budget för den nödvändiga renoveringen, betonar Fredrik Lundberg.
När en gravplats återtas finns det tre alternativ. Om det inte finns något bevarandevärde kan både sten och gravplats återanvändas, alternativt kan stenen flyttas till annan plats. För kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar kan begravningsverksamheten ta på sig kostnaden för skötseln.
I Innerstadens kyrkogård finns det exempel på familjegravar som i dag också används som gravplats för urnor.
– Det kan vi göra utan att den ursprungliga graven behöver förändras. En kista ligger vanligtvis två meter under jorden, medan en gravurna läggs ned på 70 centimeters djup, förklarar Ingerlis Lyckhagen.
Under de närmaste veckorna ska en bedömningsgrupp bildas. Målsättningen är att arbetet ska vara klart någon gång under 2021.
– Det blir en svår uppgift, men det är viktigt att inte stressa fram beslut. Det handlar om Luleås historia och vi måste göra korrekta bedömningar av vad som ska bevaras.
Fotnot: För alla som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas Luleå hembygdsförenings häfte Vandra i Luleås historia, del tre.
Korsets kapell
1930 invigdes Korsets kapell. Den strama byggnaden med den höga skorstenen ritades av Erik Lundgren, stadsarkitekt i Linköping.
Redan under bygget var tillgänglig mark till nya gravar på väg att ta slut. Det byggdes under en tid när kremering började bli allt vanligare i Sverige.
Den stämningsfulla lokalen användes vid begravningar, där kistan med hjälp av en hiss kunde skickades ned till krematoriet som låg i våningen nedanför.
I dag är det fuktskadade kapellet stängd för allmänheten. Intill altaret finns ett litet kolumbarium för förvaring av gravurnor, dit anhöriga har access.
