Under den spegelblanka vattenytan utanför Karlshäll döljer sig gamla miljösynder som man inte vill ska sprida sig vidare till Luleälven och Bottenviken. Det handlar om kvicksilver, ett av de allra farligaste miljögifterna som finns. I naturen kan en del kvicksilver omvandlas till den extremt giftiga föreningen metylkvicksilver som tas upp av levande organismer. Det ansamlas i vävnaden hos fiskar och djur. Kvicksilver ger skador på hjärnan och centrala nervsystemet.

Tidigare gjorda provtagningar har visat att det finns ungefär 150 kilo kvicksilver lagrat i bottensedimenten utanför Karlshäll. På botten finns träfiber och pappersmassa förorenade av kvicksilver från den slipmassefabrik som fanns i Karlshäll mellan 1912 och 1962. Under de sista tio årens produktion användes kvicksilver i processvattnet för att förhindra mögel- och svamptillväxt i trämassan. Processvattnet från fabriken spolades sedan ut i Notviken.

Naturvårdsverket har beviljat ett bidrag på 160,5 miljoner kronor till det projekt som syftar till att sanera området från kvicksilver. Norrbottens Media följer med på Labyrint, Luleå kommuns arbetsbåt när prover ska tas på bottensedimentet av personal från Golder Associates AB, det företag som kommunen har anlitat som generalkonsult för projektet.

Artikelbild

| Christin Jonasson sätter på locket på ytterligare en hink, innehållande bottensediment från Notvikens södra strand.

– Proverna vi tar nu görs för att undersöka vilken metod man ska använda för att avvattna muddermassorna, säger Christin Jonasson, projektledare på Golder.

Ett flera meter långt rör sätts i vattnet och trycks ned i bottnen och lyfts sedan upp med kran. Rörets innehåll töms ut i en plastränna på däck. En ljusbrun gegga av pappersmassa och träfibrer rinner ut i rännan. Sörjan hälls på en hink.

– Vi ska försöka få upp tio sådana hinkar, säger Christin Jonasson.

Mängden, 60 liter, behövs eftersom det ska göras en rad olika tester. Provsvaren kommer inte förrän efter nyår.

Artikelbild

| Bottensedimentet ser inte så aptitligt ut, det vita är pappersmassa. Mellan 1912 och 1962 fanns det en slipmassefabrik i Karlshäll.

Bottensedimenten kommer att muddras upp, men innan det kan göras måste man ta upp det sjunktimmer som täcker botten.

– Vi har gjort en scanning, det fanns över 10 000 objekt, så det ligger nog 10 000-20 00 stockar där, säger Christin Jonasson.

Artikelbild

| Astrid Theander tejpar provtagningsröret, eftersom det läcker. Hon är student på LTU och håller på att skriva sitt exjobb på Golder Associates.

Muddringen beräknas ta två säsonger att genomföra och kan tidigast starta 2020 bedömer hon.

– Det knepiga är nog att få upp allt timmer, säger Christin Jonasson.

Artikelbild

| Först ska provtagningsröret slås ned i bottnen.

Kommunen har fått tillstånd av mark- och miljödomstolen att muddra och att lägga upp muddermassorna på deponi vid Tuvåkra.

– Det är roligt att få göra något, att det händer något. Det har varit mycket skrivbordsarbete, riskbedömningar och skriva rapporter, säger Christin Jonasson som arbetat länge med projektet.