Heteronormen. Kan du komma på nåt tråkigare? Det som ryms i begreppet är så in i döden skittrist att jag får kväva gäspningarna. Mamma, pappa, barn. Feminin kvinna, maskulin man. Adam och Eva. Kärnfamiljen som samhällets grundpelare. Heterosexuell, traditionell tvåsamhet med oskrivna regler som förutsätter att det är så vi ska leva. Att allt annat är avvikande.

Heteronormen är djupt rotad, men så osexig och förlegad att det börjat växa mossa på den. Jag har haft privilegiet att leva mitt liv utan att få den tryckt i ansiktet. Min mamma fostrade mig ensam. Som barn lekte jag med andra barn, fullständigt ointresserad av huruvida de hade snopp eller snippa. Min värld är full av människor där en del blivit kära i någon av motsatt kön, andra i personer av samma kön, flera har ändrat sig längs vägen och skrotat kärnfamiljer för andra typer av relationer. Att det skulle röra någon utomstående i ryggen är absurt.

Idag invigs Luleå Pride. För sju år sen var det Europas nordligaste Pridefestival. Nu arrangeras sådana i exempelvis Pajala, Kalix och Kiruna. Nyligen genomfördes Övertorneå Pride för första gången, utan dramatik. Det går framåt i macholänet Norrbotten. Jag kan väl inte ägna en krönika åt ett ämne som inte längre väcker debatt, tänkte jag. Naivt.

Artikelbild

I ett träd hängde någon, under Tranemo Pride, upp en docka med regnbågsflagga i handen och snara runt halsen. RFSL ställer in sin medverkan i Almedalen efter nazisternas hot. Sverigedemokraten Teddy Nilsson, kommunstyrelsens ordförande i Svalöv, vill förbjuda Prideflaggan. I London misshandlade ett killgäng två kvinnor som vägrade kyssas på kommando. I Boston arrangerar Trumpanhängare Straight Pride Parade och menar att heterosexuella lever i ”förtryckt majoritet”.

I veckan beslutade högsta domstolen i Botswana att avkriminalisera homosexualitet, men i ett 70-tal länder är samkönat sex fortfarande olagligt. På flera håll belagt med dödsstraff. Mardrömslikt. Därför måste kampen bedrivas med oförtruten intensitet. Jag får inte slappna av i min toleranta sfär och tro att vi har talat färdigt om saken.

För barn är kärlek och könsidentitet okomplicerat. Jag älskar att SVT sänder program om ”Regnbågsfamiljen” och ”Tvillingarna Bob”, där ett av barnen, född med snippa, insåg att han var en pojke. Mina ungar sjunger med till vinjetten: ”För man är det man känner sig som”. Lätt som en plätt. Förstår du då, du som spyr ut hat och okunskap, att du är hopplöst förbisprungen? Din art är på utdöende. Du och dina inskränkta, rädda polare är ensamma om att ha åsikter om hur andra människor ska leva sina liv. Det är ni som är avvikande. En ynklig minoritet, som snart kan ställas ut på museum och som faktiskt inte är värd att ägna en enda bokstav till.

28 juni är det 50 år sedan Stonewallupproret i New York. Det kom att bli den moderna HBTQ-rörelsens födelse. Ett år senare, 1970, arrangerades världens första Pridefestivaler.

Nu vajar regnbågsflaggorna i Luleå. Imorgon bör varenda kommuninvånare gå i paraden. Stå upp för mänskliga rättigheter och visa att kärlek alltid vinner. När ni marscherar genom stan ringer klockorna i Nederluleå kyrka för mina vänner Jonas och Joakim. Inför Gud och hundratals i församlingen säger de ja till att älska varandra i nöd och lust. Länge leve kärleken och friheten.