"Hjärntvättarresan" är Kerstin Tuomas Larssons tredje bok. Den är skriven på svenska till skillnad från de två första som är skrivna på tornedalsfinska och har titlarna "Ääni kirkonmaan juurelta" (Röst från kyrkogårdens rot) och "Elämän aallot" (Livets vågor). Det tredje verket är ännu inte utgivet.

- Boken är klar men jag har inte hittat någon utgivare ännu, säger Kerstin.

Dikt om resorna
Redan i boken "Elämän aallot", som är en diktsamling, behandlade hon de "språkresor" som tornedalska barn och ungdomar skickades på under 1920-, 1930- och 1940- talet. Hon läser:

Artikelbild

| Här i trevåningshuset på Tornedalsvägen i Pajala drev Kerstins mamma kafé, matservering och pensionat. "Polisen hyrde två rum när polishuset byggdes om på 1950-talet. Det ena rummet användes som finka och i det andra sov vakten", berättar Kerstin.

"Aivonpeso etelässä

Luulajassa niitä pesthiin

laakson lapset

pyshiin matkhaan

Riemua ja iloa

ikävää ja pölköä

heän rinnoissa nyt liikkuu..."

Sorg och rädsla
Det där är början på dikten som berättar om hur barnen under sommarlovet skildes från sina föräldrar och skickades på hjärntvätt i Luleå. Deras bröst fylldes av sorg och rädsla men också lite glädjefylld förväntan. De placerades på gårdar där de skulle arbeta och komma ifrån meän kieli.

Diktens sista vers berättar om hur den som hade varit på hjärntvättarresa inte ens av misstag förde vidare meän kieli - varken till barn eller hundar - bara till ladugårdens djur.

- Mamma och pappa pratade bara svenska med oss barn och med hunden. Sinsemellan och i ladugården talade de meän kieli.

Stark kvinna
Modern Elina Tuomas bar hela livet på känslan att inte riktigt duga samtidigt som hon var en ytterst stark och handlingskraftig kvinna som drev kafé, matservering och pensionat på den gård i Pajala där vi från NSD träffar Kerstin Tuomas Larsson.

- När mamma var 42 år blev hon änka med tre minderåriga barn. Min storebror var 14 år, jag var 11 och lillasyster var 7 år. Mamma blev en mycket duktig entreprenör men livet igenom tog hon ett steg tillbaka inför rikssvenskar, säger Kerstin Tuomas Larsson.

Livskunskap och utveckling
Kerstin själv gled med lätthet genom sin skoltid och blev: lärare. Hon har arbetat på alla stadier i Pajala, inklusive gymnasiet och Komvux. I sin lärargärning har hon inkluderat livskunskap och personlig utveckling och hon har föreläst i ämnena i eget företag.

- I nära 20 år jobbade jag för att ämnena skulle bli obligatoriska i skolan. Det har varit min hjärtegrej i livet. Vi i den äldre generationen måste se till att de yngre mår bra. Skolan är så inriktad på IQ men det behövs också EQ och SQ. Den andliga biten är livsviktig.

- Självkännedom ger inre frid som i sin tur ger yttre fred. Det handlar om social kompetens.

Dålig självkänsla
Hon berättar om sin egen brist på självkänsla. Den har förföljt henne hela livet.

- Först efter många terapier vågade jag börja ta plats och till exempel uttala mig på konferenser. Självförtroende får man genom prestationer och det har jag. Det är en helt annan sak med självkänslan. Den har jag fått kämpa med hela livet.

Kerstin Tuomas Larsson härleder mycket av sin egen och så många andra tornedalingars dåliga självkänsla till försvenskningsprocessen och den låga status som meän kieli och därmed hjärtat i den tornedalska kulturen har haft.

- Jag har känt att jag inte är "good wenough", att jag inte riktigt duger. Den känslan gavs till min mamma. Hon gav den vidare till mig. Jag har gett den vidare till min dotter.

- Vårt samhälle är fyllt av människor som inte kommer till sin fulla rätt. De flesta utnyttjar bara en liten del av sin kapacitet. Själv har jag bestämt mig för att ta min hela plats nu. Men det dröjde till 2000-talet innan jag vågade mig på att skriva en bok.

Fick stipendium
I december i fjol tilldelades Kerstin Tuomas Larsson Sveriges författarfonds arbetsstipendium på 40 000 kronor - skattefritt. Hon tar det som ett fantastiskt roligt erkännande. Hon berättar jublande om det.

- Man skulle skicka in sin senaste bok och jag skickade "Elämän aallot" och fick stipendiet! säger hon och låter fortfarande väldigt överrumplad.

Det där är ett utslag av "not goood enough", att inte riktigt duga. Faktum är att den känslan kan spöka i Kerstin fortfarande.

- Visst, jag har tänkt "jag är ju ingen större författare". Det där sitter i ryggraden.

Nu vet hon. Hon är en högst värdefull författare som just har fått ett stipendium som söks av ett otal men tilldelas endast några få.

Till Emils gård
Det här är ett utdrag ur boken "Hjärntvättarresan". Det handlar om när flickan Elvi anländer till bonden Emils gård:

"Ja, som du ser så är korna där i hagen. Dom heter Gullviva, Stjärna, Bolla, Docka och Hägga. Hägga doftar så gott därför har hon fått det namnet, ja, om man nu kan säga att en ko luktar gott."

Emil tar några steg närmare, gör en djup inandning och säger:

"Du doftar också gott. Du borde haft ett vackrare namn t. ex. Rose, Rosa eller Lilja. Dom där finska namnen låter så konstigt."

Efter en liten paus fortsätter Emil:

"Grisarna och hönsen har inga namn. Ger ni dom namn i er by?"

Samtidigt som Elvi skakar på huvudet säger hon:

"Ei, nää."

"Ger ni korna namn?"

"Joo."

"Och vad kan dom heta hos er då?"

Elvi nämner namnen på korna de har hemma:

"Hillankukka, Mansikka, Ruusu..."

"Och vad betyder de?"

"Ruusu ä ros. Hilla ä pär. Kukka - plomma, Pärplomma. Mansikka ja inde veda."

"Ja, Bärblomma måste jag säga är ett konstigt namn."

Elvi vet ju att hilla är ett bär som växer på myren, så glatt svarar hon:

"Hilla pär på muren."

Det går upp ett ljus för Emil. Han småler när han säger:

"Ja, ja nu förstår jag du tänker på hjortron. Att heta Hjortronblomma är ju en helt annan sak än att heta Bärblomma. Ja, du Elvi ska vi gå in i huset så får du se hur jag bor."