I Coop arenas gym är det full aktivitet. Den första gruppen av två pumpar på med olika övningar samtidigt som fystränaren Petter Pettersson går runt i lokalen. Robin Jonsson har ännu inte påbörjat dagens pass och minuterna senare möter han upp utanför omklädningsrummet.
Det har gått drygt en månad sen han bytte ut två diskar i ryggen mot proteser – nu berättar han om det stora ingreppet.
– De gick in genom magen, tog bort de gamla diskarna och satte in nya. De rörde om lite i magen med tarmar och sådär för att flytta och komma åt, och det rör till det en hel del. Det tar ett tag innan kroppen hittar rätt igen, säger Robin Jonsson innan han fortsätter:
– Jag ångrade mig väl i lite drygt en vecka och undrade vad fan jag hade gett mig in på egentligen. Men efter en vecka började operationsproblemen släppa. Magen kom igång och man började kunna röra sig mer. Men första veckan var ingen höjdare, det var egentligen som att komma tillbaka... Inte till ruta ett, där jag var fullständigt orörlig och sängliggande. Men det var inte långt därifrån heller.
"Man blir rörelserädd"
Bara två dagar efter operationen lämnade han sjukhuset i Upplands Väsby och åkte hem till föräldrarna. När han skrevs ut var ordinationen att han skulle upp och gå i stort sett direkt – men backjätten lydde inte riktigt.
– Jag kände att kroppen inte riktigt var där utan man var tvungen att ta igen sig och låta allt läka i lugn och ro. Jag tror jag tog det lugnt i 3-4 dagar, sen började man väl optimiströra sig även fast det gjorde ont.
Är det smärtan som...
– Det är smärta tillsammans med att man blir rörelserädd, det känns inte bekant. Benen och kroppen ville inte riktigt lyssna på skallen utan man får lära sig lite nytt. Det är stelt, ömt och man vet inte riktigt hur man ska kontrollera allting, så det är en läroprocess det också. Men farsan rotade fram ett par gamla stavar som jag kunde gå omkring med och det blev lite mer trygghet när man visste att man hade något stöd, säger Jonsson och tillägger:
– I och med att hela jag blir lite längre och allting blir lite kortare, med muskler, nerver och hela den biten, så gäller det att allting anpassar sig till vad som har hänt. Och det får ju ta den tid det tar. Det är ingenting jag känner att vi måste bryta upp och stressa igång direkt. Jag vet att jag har en viss tid på mig att realistiskt rehabilitera mig och även träna upp kroppen så att jag kommer tillbaka till normal fysisk status innan jag funderar på att kliva på och gå hundra procent på isen.
Gått ner 12 kilo
Vägen mot toppformen har precis påbörjats. Och det är en tuff och lång resa som backjätten har framför sig.
I fyra veckor till får han bara cykla lätt, promenera och göra statiska bålövningar.
– Nu får jag max lyfta fem kilo, så det är inte lyfta barnen eller matkassarna än utan det är nån mjölkliter hit och dit. Det är inte så mycket mer.
Sen väntar åtta veckor mer styrkerelaterad rehabilitering.
Efter det är det återkontroll. Då hoppas han få grönt ljus att börja fysträna på allvar.
Och det är efter den sista punkten som det allra hårdaste jobbet börjat. För då börjar hans uppbyggnadsperiod. Och med tanke på att han sen februari bara har kunnat träna sporadiskt – på grund av smärtorna – finns det en del att ta igen.
– Jag tror att jag har tappat 10-12 kilo muskelmassa tillsammans med fett och i stort sett hela sommarträningen kommer att gå till spillo för rehabbiten. Så den tredje perioden kommer att bli den tuffa delen. Men som jag sa, det är ingen stress. Det får ta den tid det tar, jag vill inte kliva på is och veta att jag är sämre tränad än tidigare.
"Jag vill kunna spela fotboll"
Innan vi skiljs åt finns det två frågor kvar att ställa. Den första – när han kan vara tillbaka i spel – har han hört frekvent de senaste månaderna. Och den finns det inget svar på.
– Det är fullständigt omöjligt för mig att säga. Mitt i uppbyggnadsbiten kanske man går på lite för hårt och så blir det ett litet bakslag på en eller två veckor där man inte kan träna för fullt. Det är inte omöjligt och då blir det att man skjuter på det lite längre. Därför vill jag inte gå ut med något, utan jag är tillbaka den dagen jag är tillbaka och jag tänker sköta allting så bra det bara går, säger Jonsson och kommer in på att livet är mer än bara hockey:
– Hockeyn är en del av mitt liv men jag vill kunna spela fotboll och cykla och bara ha det kul med mina barn. De 3-4 senaste månaderna har det bara varit "pappa kan inte vara med på någonting", nu på slutet har jag kunnat vara med men det är fortfarande inte så att jag står och passar med dottern eller är med och gungar. Men jag är bara glad att jag nu kan vara ute och promenera med henne och att hon kan cykla vid sidan om.
Är du smärtfri nu?
– Nästintill. Nog kan jag ha ont vissa delar av dagen men det är väl också att man kanske gör lite för mycket. Man måste vara noga och lyssna på kroppen och se när den säger ifrån. Men jämfört med i februari-mars är det här en barnlek kan jag säga.