På 60-talet var hårdingen Des Moroney först, Tom Bissett och Greg Parks blev stjärnor på 90-talet och de senaste åren har Derek Ryan och Bud Holloway underhållit den svenska publiken.
Kanadensare och amerikaner har alltid haft ett stort inflytande på svensk hockey. Men aldrig mer än nu.
Växjö Lakers vann SM-guldet i våras med sju nordamerikanska spelare i laget, nästan alla hade en ledande roll. När Luleå Hockey guldsatsar gör man det med sex transatlantiska stjärnor.
– Svenska klubbar har insett att det finns många bra nordamerikaner som är precis på gränsen mellan AHL (farmarligan) och NHL. Spelarna som är i AHL vill inte vara där. De vill ta sig till NHL. Men de inser att de inte kommer att nå dit. Då blir Sverige en väldigt bra plats för många, säger Mike Helber tidigare klubbdirektör i Linköping, men numera expert för CMore.
Under några år, när varje lag bara fick ha två spelare som kom från länder utanför EU, jagade klubbarna i SHL och allsvenskan nordamerikanska spelare med europeiska rötter som kunde ha dubbla pass.
Inför säsongen 2013/14 ändrades reglerna. Nu får klubbarna ha hur många nordamerikaner som helst i sina trupper.
Första fria säsongen använde SHL-klubbarna 58 nordamerikaner och förra säsongen 46 stycken.
– Det blev ganska många, men inte urspårat. Det är för bra organisationer för att det ska balla ur, säger Växjös sportchef Henrik Evertsson.
Växjö och Evertsson har varit ledande när det gäller att plocka hit nordamerikaner. Lakers hittade transatlantiska guldkorn redan under tiden i allsvenskan.
De senaste åren har alla SHL-klubbar blivit mycket bättre på att träffa rätt när det gäller nordamerikanska värvningar.
– Man lägger ner mycket mer möda på att scouta spelare. Man har ett starkare nätverk i dag än vad man har för tio år sedan. Tack vare många svenskar i NHL, men också att många scouter är svenska. Svenskar har fått en annan status i världshockeyn tack vare landslagets framgångar och alla killar i NHL. Man skapar större nätverk, säger Mike Helber.
– Det du tittar efter är dels en vilja att komma över hit. De måste en ärlig vilja, inte bara åka över för att tjäna pengar. Givetvis är det så att folk som byggt sin karriär på storlek och tuffhet gör sig inte riktigt på större rinkar. Det är mer skicklighet som gäller här, säger Henrik Evertsson.
Evertsson tycker att det är meningslöst att åka över Atlanten och se en spelare i två matcher. Det behövs 10-15 matcher för att få en realistisk bild.
Växjö har tittat mycket på personligheten och varit noga med att kolla upp spelarna.
– Det handlar om att få referenser från människor som är lojala mot oss och inte bara mot spelarna. Att de inte säger saker bara för att vara snälla mot en kompis, säger Evertsson.
Amerikanen Mike Helber kom som spelare till Linköping i division 2 hösten 1992 efter fyra år på University of Michigan. 23 år senare är han fortfarande kvar i Östergötland och som klubbdirektör för LHC såg han trenden som håller i sig. Det är många nordamerikaner som har gått collegevägen som hamnar i SHL.
– De killarna som inte har en utbildning måste spela hockey och måste nå sin dröm. De killarna som har gått på college har en lite annan världssyn. De vill gärna uppleva saker i världen. Nu säger jag inte att alla är så, säger Helber och fortsätter:
– Har du en utbildning och du vet att du kan få ett bra civilt jobb då kan du välja att uppleva härliga saker i stället för att spela i AHL.
Han drar fram Luleås nyförvärv Jacob Micflikier, som han själv hade som spelare i Linköping, som en sådan spelare.
– När man kommer hit blir det lite så att man vill skapa en karriär på åtta till tio år här. Jacob Micflikier är ett härligt exempel på det. Han kommer säkert att spela tio till tolv år i Europa och skapa sig ekonomiska fördelar och ha ett härligt hockeyliv.
Micflikier själv säger att det var NHL-lockouten 2012 som avgjorde att han tog steget till Europa.
– När lockouten kom hade jag gjort succé i AHL och var lite frustrerad över min situation. Personligen ville jag inte fortsätta spela i farmarligan. Min chans att bli uppkallad till NHL i början av säsongen försvann definitivt när lockouten kom. Då kändes det som det var tid att prova att komma hit, säger Jacob Micflikier.
Han hade varit i Europa tidigare, men inte riktigt upplevt städerna och kulturen. Hockeyresan började i Schweiz och han har trivts både på och utanför rinken.
– Varje gång har jag haft möjlighet att åka runt lite i städer och närliggande länder. Det är inte så många som jag känner eller som är från min hemstad som har fått uppleva det.
31-åringen tror att han, om inte NHL-telefonen ringer, kommer att spela i Europa tills han lägger av. Men det var inte mycket han visste när han reste över Atlanten.
– Det är en okänd grej. Jag skulle inte vilja säga okunnighet, men innan du kommer över vet du inte vad det är. Du tror att hockey är hockey när du spelar i Nordamerika för det är den världen du lever i. Det finns mycket annat utanför den världen och jag vill inte föra den här hemligheten vidare till för många hemma för jag vill stanna här ett tag… När jag har slutat spela ska jag skriva boken om hur bra det är här.
Nordamerikanerna har, med en stigande dollarkurs, blivit lite dyrare att värva. Men det går fortfarande att göra klipp på andra sidan Atlanten.
Helber och Evertsson pekar på en spelare som gjorde succé förra säsongen.
– Andrew Calof som Skellefteå tog in för en billig penning. De sparade nog en miljon på honom. Normalt kostar de dryga poängen Andrew gjorde en eller två miljoner. Hade han inte platsat hade det varit bortkastade pengar. Han var ju en ganska oetablerad spelare. Det var bra scoutat av Lasse (Johansson, sportchef), säger Evertsson.
Inför årets säsong satsar hälften av SHL-klubbarna på fem eller fler nordamerikaner. Kan det finnas en risk med att ha för många nordamerikaner i samma lag?
– Det finns en risk med allting. Är det rätt nordamerikaner är det inga problem. Subkulturer i omklädningsrummet kan vara ett potentiellt problem om det inte blir en bra kultur. Vi har haft en kärna med importspelare som har bra attityd. De har introducerat nya spelare och hållit dem inom bra gränser, säger Evertsson.
Mike Helber säger att när han var klubbdirektör tänkte han mycket på att inte ha för många spelare från samma land, men att det samtidigt handlar om en kultur.
– Det är helt beroende på personerna och vilken stomme man har i sitt lag. Har du en stark stomme i laget med starka karaktärer som visar vägen i omklädningsrummet är det inga problem. Ju mer du tar utifrån så öppnar du upp förr att skapa en kultur som klubben inte vill ha, säger Helber.
Just det kan vara ett problem i Luleå Hockey tycker Helber.
– Ett av mina frågetecken kring Luleå Hockey är vem som visar vägen för den här storsatsningen. Jag har ingen aning om det. Nu har jag inte satt in mig helt i det, säger Helber och fortsätter:
– Men med Per Ledin borta. Är det Janne Sandsröm? Han är ganska tystlåten. Vem ska visa alla stjärnorna som kommer in Luleås sätt att vara? Det blir Luleås stora utmaning i år, att få ihop en bra grupp. Där upplevde jag Per Ledin som en av dem som visade vägen.
Det lär vi få svaret på under säsongen. En sak är säker. Nordamerikanska spelare kommer att spela en stor roll – både i guldstriden och bottenstriden.