Våren 1994 var Luleå Hockey nere på botten. Laget hade, med finske Sakari Pietilä som huvudtränare, plågat sig genom en nattsvart säsong med ett missat slutspel som facit.
Klubben tvingades tänka nytt och mannen som skulle ge Luleå framtidstro igen blev Luleåsonen Lars ”Osten” Bergström som vid sin sida hade vännen och förre storspelaren Thomas ”Brocke” Bäckström.
1996 nådde Bergström och Luleå Hockey sina drömmars mål och vann klubbens första, och hittills enda SM-guld.
20 år senare är tanken att guldet ska upprepas, i dag med Bergström i rollen som sportchef.
Här berättar han om vägen till ett av norrbottnisk idrotts största ögonblick någonsin.
LAGBYGGET
”Det kändes som att vi borde ha vunnit guldet redan säsongen 1994/95. Vi hade en bra trupp, vi gjorde en stabil grundserie, kom trea i tabellen och hade 2-0 i semifinalen mot Brynäs. Efter det förlorade vi tre raka matcher i "sudden", två av dem hemma och vi kände förstås en enorm besvikelse efteråt. Men när jag fått distans till säsongen kändes det som vi ändå gjort mycket rätt. Kunde vi bara fortsätta bygga på den inslagna vägen skulle det hjälpa oss. Klubben hade startat en resa där allt blivit proffsigare och vi hade strukturerat upp fysträningen med Kari Jämsä och Lasse Hägglund. Vi ställde stenhårda krav på spelarna när det gällde inställning, koncentration och förståelse för det vi ville göra. Vi lyckades också med några viktiga värvningar – bland annat backen Janne Mertzig från Huddinge. Tomas Lilja hade slutat och Mertzig ersatte perfekt. Han var spelare med otrolig kapacitet som tillsammans med Petter Nilsson blev en superlyckad kombo. Mika Nieminen lämnade oss – en av Europas bästa spelare som kunde vinna matcher ensam. Men han kunde vara ojämn, lynnig och samtidigt ta energi från gruppen. När man kommer till ett avgörande är du beroende av att maskinen funkar och att inte någon går sin egen väg. Vi ersatte Nieminen med Mikael Lindholm och skicklighetsmässigt var förstås Mika oceaner före. Micke var en härlig kille, inte jättebäst i omgång 24, men när det gällde att vinna en avgörande match var det han som styrde, grävde eller slog in den avgörande pucken. Vi hade också många unga spelare som Thomas Holmström och Mattias Öhlund som växte ytterligare inför säsongen 95/96 och blev mer etablerade”.
FÖRSÄSONGEN
”Sommaren 1994 besteg vi Kebnekaise och året efter var vi i Björkliden. Det var under mottot ”Från topp till topp” och bakom låg det faktum att Luleå Hockey historiskt sett varit en klubb som ofta åkte berg-och-dalbana. Efter en bra säsong kom ofta en dålig. Tanken var att om vi startar från en hög nivå är det lättare att attackera toppen. Under sommaren funderade jag mycket på den resa vi hade framför oss. Nio-tio månader av träning, matcher, analyser, skador, svett, tårar och gläjde. Det är en lång process men till sist behövs också lite tur. Mot Brynäs sköt ”Skuggan” Nilsson i stolpen med en minut kvar av den avgörande matchen, Jiri Kucera prickade ribban i förlängningen och till sist kunde Anders Huss liggande göra det avgörande målet på en retur. Som liten grabb letade jag ofta efter fyrklöver men hittade aldrig någon. Men sommaren 1995 hittade jag en vid vår stuga i Sundom. Jag tog med den till träningen, visade den för spelarna och sa: ”Boys, i år kommer vi ha tur”.
GRUNDSERIEN 1995/96
”Under alla år som jag tränade Luleå hade vi lite problem att komma igång i början av säsongerna. Jämfört med lagen i södra Sverige, där det finns en helt annan närhet, hade vi ofta svårt att hitta kvalitativa träningsmatcher. Det gnisslade lite de första åtta-nio omgångarna men när vi väl kom igång flöt det på bra. Den mest speciella matchen spelades mot Frölunda i en av de avslutande omgångarna. Om vi vann den skulle seriesegern vara säkrad. Men dagen före dog en av min och ”Brockes” bästa vänner Lars Brännvall. En fantasisk människa. Han föll ihop vid tekningscirkeln under björngapet under en VIP-träning i hockey. Vi spelade på bortaplan mot Färjestad och jag minns att vi åkte upp lasarettet på natten när vi kom hem från Karlstad. Det var en konstig känsla att coacha matchen mot Frölunda dagen efter. Delfinen var fullsatt, det handlade om massor av prestige mot en motståndare som vi kunde stöta på i slutspelet. Vi vann matchen med 2-1 och blev etta grundserien för första gången i Luleå Hockeys historia men helst hade jag velat vara för mig själv någon helt annanstans".
SLUTSPELET
”I och med att vi vann grundserien hade vi skaffat oss hemmaplansfördel genom hela slutspelet men det var något vi kastade bort i den första kvartsfinalen mot Malmö. Vi var inte alls med på något sätt och det blev lite stressigt inför match två nere i Skåne som vi var piskade att vinna. Men där visade spelarna att laget hade något extra. Vi vann ganska enkelt och tog hem den femte och avgörande matchen i Delfinen med 7–1. Det var väl då som Pekka Lindmark i slutet av matchen fällde ned målburen på isen. I semin mötte vi ett bra Färjestad och i den avgörande fjärde matchen vann vi klart med 6-2. Det var en superinsats, kanske den bästa under min tränarkarriär. Det var Håkan Loobs sista match i karriären och den slutade med ett matchstraff sedan han ledsnat på Thomas Holmström. I SM-finalen väntade Frölunda som vi hade analyserat noga. Det var ett lag som byggde sitt spel på att vinna man-man-duellerna. Det blev ett krig om varje meter, varje situation och tekning blev en mental och fysisk kamp. När man ser matcherna i dag undrar man om vi hade någon domare på matcherna? Det blev ett mentalt och taktiskt spel där det handlade om att neutralisera Frölundas nyckelspelare som Christian Ruttu, Petteri Nummelin och Peter Berndtsson. Nyckelmatchen i finalserien blev den tredje när vi kunde vända och vinna med 3-2 i Delfinen. Den fjärde och sista finalen i Frölundaborg blev något alldeles speciellt. Ljudnivån, närheten och intensiteten var helt otrolig. Det gick knappt att kommunicera med spelarna men vi höll oss kyliga hela tiden. När vi vunnit var jag helt slut och när vi landade på Kallax mitt i natten på påskafton var det smockat med folk. Vi fick ta en omväg in till Luleå där vi hade en segerfest på Statt. Om jag inte minns helt fel ”stagedivade” Holmström. Någon dag efteråt ringde det på min telefon och jag fattade först inte vem det var. Men det visade sig vara Christian Ruttu som ringde från någon fest. Han vill bara gratta till segern och säga vilken härlig finalserie det hade varit”.